Tjuven Althalus (hela serien)

20 augusti 2003

Författare: Eddings, David

Serie: Fristående

När jag började läsa den här boken (det är endast på svenska man skulle kunna kalla den för en serie, egentligen är den en fristående roman) blev jag positivt överraskad. Jag hade nästan gett upp hoppet när det gällde Eddings, men det här verkade ju inte alls vara så dåligt som jag hade trott. Det fanns inget stort sällskap, utan bara en ensam tjuv, som till och med verkade vara lite smått intressant, till skillnad från så många andra av Eddings fiktiva personer. Inga goda krigare med skarpa svärd och stora muskler, ingen überkraftig magiker eller gud som ensam skulle kunna avvärja ett mindre slag. Lovande, lovande. Hade gubben Eddings slutligen övergett den mörka stigen? Det här kunde ju bli riktigt läsvärt, tänkte jag, och fortsatte.
Jag blev synnerligen besviken. Kom man en liten längre bit in i boken så började gamla bekanta dyka upp, om än i nya namn och dräkter. Skillnaden är ungefär lika stor som om man skulle göra ett blindtest av olika svenska mejeriers mjölk (med samma fetthalt). Mjölk är mjölk och Eddings personer förblir kopior på tidigare rollinnehavare.
Tjuven Althalus, som om den hade handlat om tjuven Althalus och inte om världens öde förmodligen hade varit en betydligt bättre bok, blev bara sämre och sämre. Bokens största överraskning var att det för första gången i Eddings fantasyskrivande inte förekom en blå magisk sten. Det fanns ett väldigt viktigt magiskt föremål i “de godas” ägo, javisst, men det var inte blått och det var sannerligen inte en sten. Man får vara glad för det lilla.
Det är lite bättre skrivet än de katastrofböcker som på svenska går under samlingsnamnet Sagan om Tamuli – http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=191 -, men det säger inte mycket. När våra hjältar dessutom lade till den lilla detaljen med att relativt obehindrat hoppa i tiden fanns det inte mycket spänning kvar, samma känsla infann sig som i läsningen av den nyss nämnda trilogin – “om de har minsta lilla chans att misslyckas med det här är jag en spansk skogssnigel”.
Tjuven Althalus får trots det en generös tvåa, då den i alla fall lyckades hålla stilen i några kapitel i början. Man får, som sagt, vara glad för det lilla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *