Tyngd

22 maj 2007

Författare: Winterson, Jeanette

Serie: Fristående

Det pågår ett internationellt projekt i vilket över 30 förlag låter olika författare skriva egna versioner av myter. Jeanette Winterson fastnade för den antika myten om Atlas som bär världen på sina axlar och resultatet blev den korta romanen Tyngd. Myten om Atlas och Herakles.

”Jag vill berätta historien om igen”, skriver Winterson flera gånger. Själv vet jag inte riktigt var jag ska börja. Tyngd är en underbar roman och jag vet inte hur jag ska börja beskriva det för er.

Tyngd handlar om gränser, längtan, frihet och identitet, om att acceptera eller ifrågasätta sig själv och sin värld. Allvarliga teman i en livlig, fantasifull gestaltning, klädd i ett vackert språk. Jag fångas omedelbart – det är så magiskt, oemotståndligt – och kommer inte loss förrän boken är slut. Hur kan man undgå att fångas när kärlek beskrivs så här:

“Min far var Poseidon. Min mor var Jorden.
Mina far älskade de starka konturerna hos min mors kropp. Han älskade hennes skiljelinjer och hennes gränser. < …> Min mor älskade min far därför att han inte erkände några gränser. Hans längtan var som tidvatten. Han breddade sig, han sjönk, han svämmade över, han omvandlades. < …> Vart han än begav sig fanns hon där, som ett mjukt hinder, en allvarsam påminnelse; jorden och de vattenmassor som täckte jorden. Han visste emellertid att medan han inte kunde täcka hela henne fanns hon som ett stöd under honom. Trots all hans styrka var hon stark.”

Atlas blir utsedd att bära världen. Ansvar. Tyngd. Ofrihet. Herakles drar fram i samma värld och skövlar lite som han vill. Han är machomannen med mycket muskler och liten hjärna som mest slåss och knullar. Ändå känner jag sympati för honom. När han ställs inför den mäktiga Hera, som han vill ha men inte kan få, eller när han får känna världens tyngd på sina axlar och vet att han inte skulle klara det som Atlas, går det att känna med honom för att han är svag.

Och när Atlas, som ensam har betraktat världen genom tidsåldrar, plötsligt träffar hunden Lajka som har skjutits upp i rymden gråter jag nästan för att det är så fint. Hela boken är fin. ”Fin” är ett otillräckligt ord, jag vet. Men jag kommer inte på något bättre. Tyngd är en riktig pärla, en sådan bok som jag försöker läsa extra långsamt så att den inte ska ta slut så fort. Allvarlig och lekfull, sorglig och bubblig och vacker, vacker, vacker.

“Vad finns inuti oss?
De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor.
Vår första förälder var en stjärna.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *