Un Lun Dun

1 november 2007

Författare: Miéville, China

Serie: Fristående

Zanna och Deeba är två Londontjejer i tolvårsåldern som har ett problem. Var de än befinner sig börjar oförklarliga saker hända omkring dem; kvävande dimma sveper in gatan när de stiger ut på trottoaren, någon skriver deras namn i graffitimeddelanden och Zanna blir förföljd av en räv. Det är inte precis sådant man behöver när man ska försöka passa in bland kompisarna i skolan, och inte heller något som man kan förklara för vuxna. Zanna och Deeba måste ta itu med saken själva och snart hamnar de i Unlondon, Londons andra jag, där invånarna har väntat på dem.

China Miéville är kanske mest känd för sina böcker om världen Bas-Lag (Perdido Street Station, The Scar och Iron Council) men Un Lun Dun riktar sig till skillnad från dessa främst till barn och ungdomar. Att målgruppen är yngre än tidigare märks framförallt på språket, som är enklare och mindre utstuderat. Un Lun Dun är även kortare än de tidigare tegelstenarna av samma författare, vilket endast är till dess fördel. Tonen är lättsammare än vad Miévilleläsare kanske är vana vid från tidigare verk, och boken driver gärna med sago- och hjältegenren. Sammantaget ger Un Lun Dun ett genomarbetat och mycket välskrivet intryck och boken är full av ordvändningar, originella personer och miljöer samt har dessutom försetts med trevliga illustrationer. Det är lätt att associera till Neil Gaimans Neverwhere såväl som till Lewis Carrolls Alice i Underlandet, vilka Miéville också nämner i ett efterord, men Un Lun Dun är i sig en helt självständig historia.

Precis som Miévilles tidigare böcker rymmer även Un Lun Dun en hel del samhällsfilosofi, och här är det baksidan av det profitlystna och miljöfarliga slit- och slängsamhället som inspekteras. Sådant som för vinnings skull rationaliserats bort i vårt eget samhälle, saker såväl som människor och yrkesroller, hamnar i Unlondon som alla sina bisarra inslag till trots är en på många sätt vänligare och mänskligare värld.

Un Lun Dun är en bok som man ogärna lägger ifrån sig, åtminstone om man har lätt att bli fast i en värld där halvspöken, vandrande ord, spindelfönster och missnöjda böcker utgör delar av befolkningen, och där man tillsammans med Zanna och Deeba möter en helt ny form av kollektivtrafik.

Tyvärr måste jag göra en invändning beträffande bokens målgrupp. Jag kan inte låta bli att undra om Miévilles ibland ganska akademiska och långsökta humor verkligen går hem hos barn eller yngre tonåringar i alla lägen, om det helt enkelt inte roar vuxna mer. Un Lun Dun kan dock säkert läsas med stor behållning även utan att man fäster någon större vikt vid historiska och samtidspolitiska referenser. Det är en rolig, tänkvärd och nyskapande saga.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *