Un Lun Dun

12 maj 2008

Författare: Miéville, China

Serie: Fristående

China Miéville är en författare som har lämnat stora, feta avtryck i min litterära värld. Han är, kort och gott, en av de större favoriterna. Han kan skriva långt och involverande, bevisat av Bas-Lag-böckerna. Looking For Jake and Other Stories visade att han även behärskade novellformatet ytterst väl. Jag var lite fundersam när jag hörde att han skulle pröva på en bok riktad till en yngre publik. Miéville har inte gjort sig känd för att skriva barnvänligt, direkt. Inte för att Un Lun Dun är definitionsmässigt barnvänlig heller. Men det är en alldeles lysande ungdomsbok.

Zanna och Deeba är två tillsynes vanliga Londonflickor. Men som i de flesta berättelser så bedrar skenet. På sistone har märkliga saker hänt i Zannas närhet, som att diverse djur inte uppför sig som de ska. De tittar på henne med något som skulle kunna vara respekt. Främlingar har gått fram till henne och kallat henne för ”the Schwazzy”. Konstiga saker är i görningen. En kväll skymtar de två flickorna ett levande paraply. De följer efter det och det dröjer inte länge innan de befinner sig i Un Lun Dun. Londons undersida, kan man väl säga. Allt som Londonborna har kastat bort eller inte längre vill ha förpassas hit. Zannas ankomst skapar uppståndelse. Det är hon, ”the Schwazzy”, som ska rädda Un Lun Dun från deras mäktigaste fiende, ”the Smog”.

I och med denna beskrivning av inledningen har jag också beskrivit den dåliga delen av boken. De första hundra sidor eller så engagerade inte mig något särskilt. I efterhand förstår jag deras syfte, men nej, det håller bara inte lika hög kvalité som resten av boken. Poängen med Un Lun Dun är den börjar som något plågsamt typiskt, för att sedan vända allting upp och ner. När det här väl sker så blir äventyret underbart underhållande. Det är en fartfylld bok, med överraskningar runt många hörn. Ungdomsbokstonen är distinkt, men det är av den typen som går hem i fler åldrar.

Miévilles uppfinningsrikedom når nästan sin kulmen här. Un Lun Dun är full av ordlekar, som måste vara en översättares mardröm. ”Umbrella” blir ”unbrella”, ninjor i soptunnsform blir ”binjor”. För att nämna några exempel. Men uppfinningsrikedomen är inte begränsad till fyndiga ord. Hela Un Lun Dun svämmar nästan över av fantasi. När man tror att gränsen är nådd så kommer något nytt. Pur läsarglädje.

Men det är inte bara uppfinningsrikedomen som höjer upp Un Lun Dun. Handlingen är fängslande och de där äckligt typiska slås snart sönder. När sista bladet är vänt så kan jag bara konstatera att Miéville återigen har lyckats. Det här är utan tvekan den bästa ungdomsbok jag har läst. Synd bara att jag inte föll för inledningen, som drar ner betyget till en stark fyra. Läs Un Lun Dun och njut av en av de mest fantasirika författarna som är aktiv inom genren idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *