Vålnader

28 mars 2011

Författare: Hill, Joe

Serie: Fristående

Jag tycker om novellsamlingar. Oftast. Kvalitén brukar vara varierande. Joe Hills novellsamling Vålnader innehåller nästan bara bra historier. Joe Hill är skräckförfattare men inte alla berättelser här är skräckhistorier. Två saknar faktiskt helt och hållet övernaturliga inslag.
De bästa novellerna i mitt tycke är:

Årets bästa skräckhistoria – En redaktör på en tidsskrift för skräcknoveller har nästan gett upp hoppet om att hitta en riktigt bra skräckhistoria när han en dag får en helt ny läsupplevelse i form av en novell på posten och blir som besatt av att få tag på författaren och ger sig iväg på jakt efter denne, men vem är det egentligen som har skrivit historien om “Knappojken”?

I biosalongens mörker – 1945. Imogene är ung och vacker och kysser som en filmstjärna. Hon kan allt om film. Och hon är död och hon väntar på den rätta mannen att prova den perfekta filmstjärnekyssen på.

Uppblåsbare Art – En pojke vars bästa vän är uppblåsbar. En riktigt bra, lågmäld novell helt utan skräckmoment som värmer i hjärtat. Om vänskap och om drömmar.

Hör syrsor sjunga – En historia om en pojke som mobbas hårt i skolan och tvingas av sina klasskamrater att äta levande insekter för att han inte ska få stryk i skolan. En morgon vaknar han upp och har blivit förvandlad till en gigantisk jätteinsekt och planerar att göra en påhälsning på skolan. En härlig hämndhistoria som inspirerats av de många jättemonsterfilmer som var på tapeten på 50-talet.

Abrahams pojkar – En sorts lös “fortsättning” på Dracula om en annorlunda tonårsrevolt.

Den svarta telefonen – En pojke blir kidnappad och instängd i kidnapparens källare. Där nere finns en svart trasig telefon men som ringer och berättar för pojken hur han ska kunna ta sig därifrån.

Manteln – En historia som inte går att berätta om utan att avslöja det viktiga i handlingen. En av två historier i novellsamlingen som jag fick rysningar av.

Sista andetaget – Kort historia men med härlig atmosfär som skulle göra sig bra som ett avsnitt i typ Twilight Zone.

Frukost hos änkan – En man som tågluffar i Amerika på 30-talet gör ett stopp hos en änka och hennes två märkliga döttrar. Spännande men hade gärna fått vara lite längre.

Min faders mask – Om en pojke som följer med sina föräldrar ut till en stuga i skogen där föräldrarna tar på sig masker och blir förändrade. Surrealistisk och obehaglig med en gnutta Poe-känsla.

Till sist novellsamlingens bästa historia Morris papplabyrint som inte heller den går att berätta om utan att avslöja historiens kärna. Men det är min favorit bland dess andra nämnda favoriter.

Joe Hill visar här att han behärskar novellkonceptet minst lika bra som sin far Stephen King men lyckas ändå skapa sin egen stil och berättarteknik. Han är en utomordentlig historieberättare och det här är utan tvekan en av dem bättre novellsamlingarna jag har läst.
Då jag inte var jätteimponerad av hans debutroman Heart-Shaped box väger han upp det med Vålnader. Långt ifrån alla historierna är otäcka, men många är spännande. Jag försökte att läsa Vålnader långsamt. Jag ville inte att den skulle ta slut. Men det är helt klart en riktig blandvändare och en förbaskat bra novellsamling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *