Vattenfolkets land

8 april 2005

Författare: Leijonhufvud, Eric

Serie: Historien om Vattnet del 1

Vattenfolkets land är Eric Leijonhufvuds debutroman och kom ut redan 1981, vilket gör den till en av de få fantasyböcker för vuxna som skrevs på svenska före 1990. Det är första delen i trilogin Historien om Vattnet och till skillnad från mycket litteratur som marknadsförs som trilogier är detta en trilogi på riktigt.

Vattenfolkets land utspelar sig i ett fiktivt rike i en tidsperiod som till att börja med påminner om jägar/samlar-perioden i vår historia. Historien är en vuxenritsroman, som samtidigt handlar om människors fördomar mot det som är dem främmande, och hur sådana fördomar kan bekämpas.

Berättelsen tar sin början med att Heydran “går sin runda” i byarna runt Vattnet, som alla giftaslystna män ska göra. Byborna är inskränkta människor som är rädda för allt som är avvikande, och Heydran kom flytandes till deras värld i en korg, och ser inte alls ut som dem. Trots att han är uppvuxen vid vattnet och fostrad i en av byarna räknas han som en särling och är inte omtyckt. Självklart gör detta att Heydran inte mottags väl på sina friarstråt, och han kläcker en plan för hur han ska kunna bli accepterad i byarna runt Vattnet. Planen går ut på att döda Leviatan, en vattenorm/drake/fisk som kommer till Vattnet med jämna mellanrum för att äta upp en bybo. Så Heydran sätter sin plan i verket, och detta får honom att lämna Vattnets trygghet och uppleva en mängd olika äventyr, äventyr som bland annat tar honom till en stad och ett liv som är diametralt skilt från det han är van vid, ett liv där han faktiskt accepteras för vad och vem han är. Och i slutet av äventyret väntar Heydrans belöning, och allt slutar lyckligt. Eller?

Detta är fantasy på ett annorlunda sätt. Magi förekommer inte och inte heller det vanliga galleriet av monster och humanoider av olika slag, vilket känns befriande friskt. Dessvärre är det inte mycket till fantasy, detta. Berättelsen hade precis lika gärna kunnat utspelas på Drottningatan i Stockholm, utan att storyn behövt förändras nämnvärt. Och det är synd, med lite mer fantastiska inslag hade detta kunnat bli en bra bok, men nu lämnar den ett trött “jasså?” efter sig när man har läst den.

Jag är dessvärre tvungen att ge boken en tvåa i betyg, den är inte speciellt bra. Och det är synd, för många av ingredienserna i boken är riktigt bra, som det detaljerade namnsystemet som utvecklats vid Vattnet. Men, på det stora hela, för lite fantasi och för lite fantasy för att vara en fantasybok.

1 kommentar

  1. Johnny J.

    Störtlöjlig kritik här ovan! När jag läste denna bok, när den kom ut fanns det inte mycket att jämföra med i denna genre. Sagan om ringen – ja. Men den var för överfull av saker som magi, monster osv, som jag vid den tidpunkten enbart fann löjligt. Vattenfolkets Land var mera verklighetsnära, vilket jag uppskattade till fullo! Så jag undrar när den som recenserat ovanstående har läst boken och vad han/hon jämför med? Tydligen så jämför denna person med dagens böcker, vilket knappast kan göra den rättvis!

    Svara

Lämna ett svar till Johnny J. Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *