Vellum: The Book of All Hours

21 augusti 2007

Författare: Hal Duncan

Serie: The Book of All Hours del 1

Ett originellt mästerverk eller en förvirrande smörja? Ja, man kan minst sagt säga att meningarna går isär kring Vellum: The Book of All Hours, Hal Duncans debutroman; vissa lovprisar den till skyarna som något av det mest intressanta inom fantastiken som publicerats på flera år, andra faller i sömn av uttråkning innan de nått tredje kapitlet och tycker att den är ungefär lika sammanhängande som en fyllerists utläggningar. Jag ansåg att det vettigaste man kunde göra med en sådan bok var att antingen försöka intala sig själv att man skulle hålla med dem vars ögonlock inte kom så bra överens med den eller att helt enkelt läsa och se efter. Jag valde det senare alternativet och jag kan i alla fall skryta med att jag inte somnade en enda gång.

Handlingen i boken är svårdefinierbar. Duncan kombinerar sina egna idéer och historier med sumerisk mytologi, och man får hela tiden följa flera parallella trådar, som ofta utspelar sig, inte bara på olika platser, utan även under vilt skilda tidsåldrar. Karaktärerna har många inkarnationer och det kan ta ett antal sidor innan man lyckats lista ut vem som ska vara vem. Tycker ni att det låter något förvirrande? Ja, det är faktiskt precis vad det är.

Det finns en sak som, oavsett vad man tycker om den spretiga handlingen, gör boken mer eller mindre läsvärd och det är det underbara språket. De författare jag har stött på som jag ärligt skulle säga skriver bättre än vad Hal Duncan gör är lätträknade. Han är en svårslagen mästare på meningsuppbyggnad och det kanske inte låter så himla storslaget i vissa människors öron – om han fortfarande hade några skulle förmodligen Darth Vader enbart höja på sina ögonbryn – men inom litteraturen är det en klart lämpligare förmåga än att vara mästare på att strimla folk med lasersvärd.

Vellum: The Book of All Hours är sannerligen originell — den liknar inte någonting annat jag läst — och det är i nio fall av tio en oerhört positiv egenskap, alla är vi ju evinnerligt trötta på att konstant läsa samma gamla berättelser bara i olika skepnader, men dessvärre är Vellum ett exempel på en bok där strävan efter originalitet kanske har gått lite väl långt. Jag vill ha en röd tråd och en någorlunda definierbar handling men Vellum känns stundom som ett dåligt ihopsytt lapptäcke. Alla stycken är fantastiskt välskrivna, det här är allt annat än ett hafsverk, men vissa känns ungefär lika malplacerade som Steven Seagal skulle göra i en lugn, djup och filosofisk film som handlar om ensamhet och utanförskap.

Duncan har sagt att flera av trådarna som mer eller (kanske oftast) mindre lyckat sammanvävs i Vellum: The Book of All Hours från början var fristående noveller som han bestämde sig för att pressa in i boken likt ett litet barn i ren iver kramar ihop ett antal var för sig aptitliga godissorter till en enda vedervärdig röra (notera att han själv inte riktigt uttryckte sig på det sättet). Duncan, skulle det inte ha varit betydligt klokare att låta dina noveller vara som de var från början och istället släppa en novellsamling?

Det här är förmodligen en sådan där bok som bör läsas flera gånger. Själv har jag bara läst den en gång, och i och med att jag vid ett antal tillfällen var tvungen att utkämpa en strid för att ens göra det, och ofta egentligen bara läste för att komma till sista sidan – något som det var evigheter sedan jag sist upplevde — var jag inte alltid på toppkoncentration. Kanske skulle jag läsa den en andra gång. Kanske skulle hela boken då få ett nytt ljus över sig. Kanske skulle jag förstå allt det jag i min ouppmärksamma läsning missade första gången. Kanske skulle då boken bli ett mästerverk även för mig och jag skulle inse Duncans ofattbara genialitet. Eller kanske inte. Det här är nog en bok som skulle kräva en ny recension för varje genomläsning.

Som det ser ut nu vet jag inte om jag ens kommer att läsa bokens fortsättning, Ink: The Book of all Hours, men faktum är att bara det fenomenala språket och de välskrivna dialogerna gör Vellum, den osammanhängande, spretiga, hoppiga, och stundom olidligt tråkiga handlingen till trots, mer eller mindre läsvärd, och det går heller inte att förneka att det är ett ambitiöst och originellt verk med flera intressanta scener. Duncan har potential. Han är en tveklöst skicklig författare som förmodligen kommer att ha flera underbara böcker på sin meritlista. Men Vellum: The Book of All Hours är dessvärre inte en av dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *