Vintersaga

6 september 2003

Författare: Helprin, Mark

Serie: Fristående

När man läser den här boken så blir man först en aning förvirrad över alla sinnesintryck, alla beskrivningar som är på gränsen till svulstiga (på ett positivt sätt). Men sedan smälter det ihop till den ljuvligaste kräm man någonsin vilat ögonen på. Jag kan utan att skämmas säga att Vintersaga (Winter´s Tale) är den vackraste bok jag någonsin läst.

Den handlar i huvudsak om Peter Lake, en man som är en duktig inbrottstjuv och mästerlig mekaniker. Den handlar också om den vita hästen som av det primitiva folket i Bayonne-träsket kallas för Anthasor. Den handlar om den välbärgade familjen Penn, och om Virginia Gamely. Den handlar om Hardesty Marratta som tackade nej till sin fars förmögenhet och gav sig av hemifrån med en bricka av guld och ett hopp om att finna den sant rättfärdiga staden.

Och boken handlar om New York på ett sätt som man aldrig förr upplevt staden. När man läser den här boken så får man en ny syn på vintern. Man förälskar sig i blotta tanken på snö.

För att försöka bringa ordning i denna aningen poetiska hyllning till boken så skall jag väl förklara grundstoryn också, även om den inte känns så viktig.

Det är såhär att Peter Lake är jagad av traktens mest ihärdige och resursrike skurk, Pearly Soames, och dennes band av skurkar som kallas Short Tail-ligan. Peter Lake ligger ganska risigt till, ligan är honom i hasorna och han är utmattad. Och just då dyker den vita hästen upp, och räddningen är det mest storslagna som skådats på länge. Peter Lake och den vita hästen med de kloka ögonen och den lena mulen blir vänner och kompanjoner.

Där har ni själva början i kortversion i alla fall, men storyn är inte det viktiga i den här boken, åtminstone inte för mig. Jag sitter som förhäxad över beskrivningar av Manhattan (dit sagan hela tiden återvänder) och över det faktum att Peter Lake och hans förföljare på något vis fortsätter sin kamp i dryga hundra år utan att åldras. Jag fascineras över det lilla samhället Lake of the Coheeries som inte finns på någon karta och som är fullt av färgstarka personligheter. Jag grubblar över de sekelgamla maskinerna på tidningen “The Morning Whale”, maskiner som bara Peter Lake kan begripa sig på. Och jag känner med alla de färgstarka, underbara karaktärer som på något vis lyckas ta sig fram genom tillvaron.

Det här är en bok som är svårfunnen och svårbegriplig, men för den som ger efter och inte är rädd att öppna sin själ på glänt så är den som en livstid av meditation. Efter att jag läst den första gången kände jag mig verkligen som en ny, upplyst människa, jag förstod hela världen. Och jag kommer aldrig ha samma syn på vintern.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *