Waking the Moon

28 december 2010

Författare: Hand, Elizabeth

Serie: Fristående

Benandanti är en världsomfattande order, bestående nästan uteslutande av män, som kontrollerar varje land, varje stat och varje kyrka i världen. De är den ultimata makten.

När Katherine Sweeney Cassidy blir antagen till University of the Archangels and St. John the Divine, har hon ingen aning om vad eller vilka Benandanti är för något. Hennes första dagar på skolan passerar förbi i ett töcken av ensamhet och osäkerhet, men så snart hon träffar Oliver och Angelica förändras allt. De liknar inga andra människor Sweeney någonsin påträffat – Angelica med sin oerhörda skönhet och utstrålning, och galna Oliver som Sweeney omedelbart förälskar sig i. Genom Oliver och Angelica upptäcker Sweeney snart vad Benandanti är för något. Och då både Angelica och Olivers liv är sammantvinnande med Benandanti dras Sweeney snart också in i det hela.

För Benandanti-ordern är inte ensamma om att vilja härska i världen. De kämpar för att hålla tillbaka en urgammal blodkult som existerat bra mycket längre än deras egen order – en kult som under tusentals år har hållits i schack av Benandantis shamaner och präster. Men Mångudinnan har återigen vaknat och hon är mer än redo att slita världsherraväldet ur Benandantis maktlystna händer.

Waking the Moon är emellanåt en ganska obehaglig bok. Exakt vad som gör den obehaglig har jag svårt att sätta fingret på. I berättelsen utförs blodiga ritualer som bland annat inkluderar människooffer, och liknande saker, men det är inte dessa scener som gör den obehaglig. En sak som bidrar till denna känsla är dock hopplösheten i berättelsen – vilken sida som än vinner kampen, Benandanti eller Mångudinnan, spelar egentligen ingen större roll. Världen är som den är, och den blir inte bättre, utan kan endast förvärras.

Trots ovannämnda människooffer så är inte Waking the Moon någon skräckbok, eller egentligen en speciellt blodig historia. Boken beskrivs som en fantasy-thriller, och det tycker jag är en bra beskrivning. Känslan av obehag som finns med mig under stora delar av läsningen medverkar ganska mycket till bokens mörka atmosfär och emellanåt nästan lite melankoliska stämning. Hand har också ett väldigt effektfullt språk som ytterligare bidrar till att göra boken väldigt stämningsfull att läsa. Den är en mörk berättelse, och författarinnans språk matchar perfekt. Dessutom lyckas hon hålla intresset uppe nästan hela boken igenom, trots att den är nästan femhundra sidor lång. Det är bara tio sidor i mitten av boken där Sweeneys enormt tråkiga jobb beskrivs i detalj som mitt intresse för en kort stund dalar.

Det finns någonting i Waking the Moon som lite smått påminner mig om Clive Barker, vilket får mig att gilla boken ännu mer. Jag var ganska skeptiskt inställt till den när jag började läsa, men det tog bara ett par kapitel innan min skepticism upplöstes i tomma intet. är en riktigt läsvärd bok. Och inte enbart på grund av att den framkallar obehagsrysningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *