War for the Oaks

31 maj 2010

Författare: Bull, Emma

Serie: Fristående

War for the Oaks är Emma Bulls debutroman från 1987. Utgåvan jag har är en nyutgåva från 2001. Jag är glad att man beslöt att ge ut den på nytt, för det här är en trevlig bok.

Handlingen har man kanske hört förr. Älvornas två hov bråkar med varandra (den här gången handlar det om vilket hov som ska ha herraväldet över Minneapolis). Eddie McCandry, en musicerande, motorcykelåkande ung kvinna blir motvilligt indragen i deras konflikter. Ska jag vara ärlig tyckte jag bokens kärlekshistoria var intressantare än den rätt så förutsägbara handlingen. Kärlekshistorien är förvisso också väldigt förutsägbar, men karaktärerna är så charmiga att det inte gör något.

Det finns en hel del likheter med Charles de Lints Newford-böcker. Det är urban fantasy med älvor som lever mitt ibland oss människor (utan att de flesta människor någonsin märker det), många av huvudpersonerna sysslar med musik och det märks att musik är något som båda författarna brinner för. De verkar också dela samma positiva syn och tro på människors godhet.

Nuförtiden känns det som det kryllar det av urban fantasy med moderna storstadsälvor. 1987, när den här boken skrevs, var det inte lika vanligt, så Bull var ganska tidigt ute (enligt bokens baksidestext ska War for the Oaks varit ett av de verk som definierade modern urban fantasy). Jag är ingen expert på den här subgenren, men av vad jag läst är War for the Oaks bland det bästa. Bulls storstadsälvor är moderna, coola och roliga att läsa om samtidigt som de fortfarande känns som de älvor vi är vana vid från alla folksagor.

Nu låter det som om boken fokuserar mer på älvorna än på människorna, vilket inte är riktigt sant. Som läsare får vi följa allt genom den mänskliga huvudpersonen Eddies ögon. Hon är en trovärdig karaktär som man kan känna igen sig i.

Ska man klaga på något är det att saker och ting kanske är lite väl svartvita. Visst, vissa av figurerna från the Seelie Court är kanske lite läskiga, men Eddie ifrågasätter aldrig att det är de som är goda och att hela the Unseelie Court är elakingar.

En annan, smått irriterande, detalj är att huvudpersonerna ibland är lite för smarta och duktiga för att det ska vara trovärdigt. Ta som exempel Eddies nystartade rock’n’roll band, där medlemmarna, som knappt spelat med varandra förut, genast är nästintill perfekt synkade och samstämda. Men karaktärerna är såpass charmiga personligheter och har trots allt en del defekter, att man förlåter dem för att de ibland är farligt nära att framstå som Mary Sues.

Man har roligt när man läser den här boken. Den är kanske inget du minns hela livet men den är söt, underhållande och perfekt att spendera en ledig eftermiddag med. Betrakta betyget som en stark 3:a.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *