Weaveworld

31 mars 2011

Författare: Barker, Clive

Serie: Fristående

I en vacker matta gömmer sig The Fugue – en värld av magi och under som flytt in i väven för att undkomma hotet om förintelse. En mäktig besvärjerska är ute efter att hämnas på den värld som bannlyste henne, och någonstans finns någonting namnlöst som hyser ett oresonligt hat för The Fugue samt alla dess sovande invånare, och en brinnande önskan att döda varenda en av dem.

Cal Mooney får en enda kort glimt av Underlandet en stekhet eftermiddag – ett underland som gömmer sig i en matta. Hittills har Cal levt ett relativt stillsamt och händelselöst liv, men mattan och mötet med en ung kvinna vid namn Suzanna ändrar snart på det. Suzanna är dotterdotter till Mimi Laschenski – mattans nyss avlidna väktare. Mattan är nu utan beskydd, och de som vill se världen som gömmer sig i den förstörd har nu äntligen fått nys om var mattan befinner sig och är redo att slita den förunderliga världen i stycken. Och Cal och Suzanna har nu blivit indragna i vävens öde och dess mysterier – Cal tack vare den korta stund av lycka han fick uppleva, och Suzanna på grund av det arv från hennes mormor som rinner i hennes ådror.

Clive Barker skriver i inledningen av Weaveworld att detta är en berättelse utan början och utan slut; att det är en berättelse som väcker lika många frågor som den besvarar. Det är sant – när boken är utläst har många trådar lämnats oknutna, men trots det känns inte boken oavslutad. Som Barker själv skriver: ”The tale isn’t finished, but I’ve told all I can”.

Weaveworld är en mäktig och mångsidig bok. Den balanserar precis på gränsen mellan skräck och fantasy, och är det bästa av de båda genrerna. Den är vacker, skrämmande, motbjudande och spännande – allt som en bra bok bör vara. Rent textmässigt så är nog det här en av Barker allra bästa böcker – språket är så fint, och varje rad så välskriven att boken skulle kunna handla om möbelmontering och ändå vara läsvärd. Nu följs dock språket upp av en lika fantastisk handling, men ändå.

Boken berättas ur en mängd olika karaktärers perspektiv – vissa som man sympatiserar med, och andra som man ogillar. Det ger boken djup, och bidrar också till att läsaren får mer förståelse för de mer osympatiska karaktärernas tankar och handlingar, vilket är väldigt typiskt Barker. Weaveworld är fylld av originella och färgstarka karaktärer, som hämtade ur både sagor och mardrömmar.

Detta är också en väldigt bitterljuv berättelse. På samma gång som det handlar om ett underland, ett paradis, så handlar den också om hur snabbt vetskapen om och upplevelserna ifrån dessa platser bleknar. The Fugue är en fantastisk och vacker värld, men den är så skör och så flyktig. Ena sekunden existerar den och i nästa så gör den det inte. Lika mycket som Weaveworld handlar om lycka och skönhet, så handlar romanen också om sorg och förlust.

Weaveworld är också en ombytlig berättelse som medan man läser närmast känns oändlig, samtidigt som den går extremt snabbt att läsa. Fler trådar och bihandlingar tillfogas ständigt helheten och historien växer sig hela tiden större och större. Enligt Barker själv är detta hans, bland läsarna, mest älskade bok och jag kan förstå varför. Det finns inget negativt att säga om den – den är helt enkelt så perfekt som en bok bara kan bli.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *