When True Night Falls

27 juni 2005

Författare: Friedman, C.S.

Serie: Coldfire del 2

Fire. Rising up out of the bowels of the earth, licking the walls of the cavern. Rising up into the canyons of the ceiling, lost in whorls and crevices. Heat shimmering in the firelight, distorting outlines, distorting forms. A man’s arm, shackled to an iron bar. An icy sword, blazing with silver power. A man – or a demon who had once been a man – confined to the fires of Hell while still alive, consumed by the unearthly flames even as he struggles to heal himself…
He tries to crawl forward, but the heat is too great to bear. Tries to reach out to this devil incarnate – his enemy, his companion – but the fire melts his flesh even as he stumbles forward, and he knows that the moment is lost, the battle is over, the Enemy has won…
No! he screams. Refusing to accept it. His hands are gone now, charred to cinders, but he uses the stumps to pull himself forward, inch by inch, into the blazing heat…
Into the flames themselves, a white-hot silhouette…
Man’s face, insect eyes
Faceted
Glittering
Laughing…

When True Night Falls är fortsättningen på Black Sun Rising, och den håller stilen. Krigarprästen Damien färdas österut över den Novatlantiska oceanen, tillsammans med Hesseth, en kvinna av den mystiska rasen rakh, och Jägaren, mycket möjligt den mest kallsint ondskefulle mannen på hela planeten. Jägaren är en fascinerande varelse som en gång var mänsklig, men som för snart tusen år sedan offrade sin egen mänsklighet för att förlänga sitt liv. Han är nu en slags vampyr, bunden till natten, men alldeles för sofistikerad för att nära sig från något så primitivt som blod. Han är också en briljant vetenskapsman och teolog – den hyllade profeten för kristendomen på planeten Erna, den enda tro som skulle kunna frälsa mänskligheten. Samma tro som Damien tjänar.

Boken är indelad i tre delar. I ”The Promised Land” färdas de tre genom ett främmande land där religionen som formades av Jägaren har fått starkt fäste och nära nog besegrat the fae, den vilda naturkraften som förmår förverkliga såväl böner som mardrömmar. Denna frid har dock sitt pris och en osynlig ondska håller på att få fäste i landet. I ”Valley of Mists” färdas de vidare genom en dal som kan ge vem som helst kalla kårar – ett ruttnande system, en manipulerad skog, och i dess centrum demonerna som förorenat den. Slutligen ”The Black Lands”, som för det lilla sällskapet över svarta, infekterade lavaslätter som får Tolkiens Mordor att likna ett semesterparadis. Och allt detta för att göra upp med en demon och den odödlige prins som kontrollerar den.

Stämningen i boken är mörk. Mycket mörk. Den känns som en korsning mellan stämningen i Anne Rices vampyrserie och mina egna mardrömmar. Friedman har med planeten Erna skapat en unik värld med ett mycket speciellt landskap som enbart i sig självt hade varit intressant nog att läsa tiotusentals sidor om. Lägg till detta Jägaren, en av de mest färgstarka och coola karaktärer som fantasygenren någonsin producerat, en historia som rör frågor som odödlighet och människors inre, och den subtila katt-och-råtta-lek som Friedman leker med sina läsare… ja, jag älskar det, helt enkelt! Det är intelligent, det är intressant, det är spännande och det är kusligt på ett sätt som inte så mycket kryper in under skinnet, som får fäste i tankarna och skapar sina egna skräckbilder.

Även genremässigt är Coldfire-trilogin en berömvärd prestation, då den fullständigt krossar gränserna mellan de tre systergenrena fantasy, science fiction och skräck, och lyckas dra det bästa från alla tre. Dess huvuddrag, karaktärer och handling är stadigt förankrade i fantasyn, men bakgrunden och språket är science fiction-artat och stämningen är skräck. Detta är vad som kan skapas när man frångår det vedertagna och hittar sin egen väg!

Dessvärre är inte boken helt perfekt. Trots att det är ett så litet sällskap, så får de olika karaktärerna väldigt olika mycket uppmärksamhet, och en av dess medlemmar verkar ibland bara hänga efter utan något direkt syfte och utan att bidra nämnvärt till någonting. Visst, Jägaren är onekligen den mest intressante och den absolut coolaste karaktären, men ibland känns det som att han stjäl all tid i rutan. Det andra problemet är att boken inte är särskilt oförutsägbar när det gäller karaktärernas agerande. Efter att ha läst Black Sun Rising har man lärt känna författarinnans stil så pass bra att man ofta kan klura ut hennes små (och stora) lister. Det sista problemet är att jag fortfarande saknar en karta, vilket känns extra irriterande då karaktärerna har högvis med kartor som de konsulterar med jämna mellanrum.

Dessa problem åsido så tycker jag att boken är värd en solid fyra. Det är 600 sidors frosseri i mörker, mardrömmar, demoner, ångest och vampyrisk ondska, kryddat med spektakulär magi, intelligenta funderingar om odödlighet och en del tämligen slafsig action.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *