Winter Rose

8 augusti 2006

Författare: McKillip, Patricia A.

Serie: Fristående

Medan jag läste Besvärjerskan och Svanen kastade Patricia McKillip en besvärjelse över mig. Efter sista meningen hade den dock inte riktigt fått grepp om mig helt. Det ändrades när jag började läsa Ombria in Shadow. Så nu är jag fast – bunden vid hennes stil. Efter att ha läst tre av hennes böcker, en på svenska och två på engelska, har hon klättrat upp bland favoriterna. Och även om Winter Rose är den sämre av de tre så är den långt ifrån dålig. Den har en distinkt ”McKillip-känsla” över sig. Det vill säga; aningen speciell och annorlunda, samt den där underbara känslan av att det finns en uppsjö av ord mellan raderna. I och med det kan jag också, nästan, garantera att den här boken inte faller de flesta i smaken.

Vi får följa berättelsen ur Rois ögon. Hon ser dock inte alls ut som en ros, som hon själv påpekar. Svart hår faller ner över hennes axlar när hon vandrar runt i skogen, letandes efter vad ögonen än faller för. Det är här hon hör hemma; i utkanterna av byn, vid träden och det vilda livet. Och därför ser hon honom först, innan han ens hade ett namn. För folket i byn tillkännagav han sig som Corbet, och han red dit en sommar på en häst, med samma färg som smörmjölk. Men Rois såg hur han verkligen anlände. Han var något som kom ur ljus, och som formades av ljus, ur ljus. Åtminstone såg Rois det så; och efter den dagen var hon besatt av Corbet.

Det är så sagan börjar. Speciell kvinna ser mystisk man. Och mystisk är just vad han är. Snart kretsar allt prat i byn om honom. Han, Corbet Lynn, tillhör den nästan mytomspunna familjen med en förbannelse över sig. De äldre kommer ihåg, men de kommer alla ihåg olika förbannelser, och ingen vet hur det började. Söner som mördar fäder, hus som faller i ruin efter bara månader.
Och hur kommer rosen in i bilden?

Den största anledningen till att många inte skulle tycka om den här boken är tempot. I första halvan, trots att boken bara är dryga 250 sidor, händer inte mycket alls. Egentligen händer inte så mycket senare heller, i ordets rätta bemärkelse. Det är nog dock orättvist sagt av mig. Pratas gör det. Pratas gör det mycket. Bit för bit får man reda på små trådar till helheten, som man sakta kan väva ihop med varandra. Känslor, hemligheter, drömmar, konstigheter. Till slut blir bilden helt klar och sista meningen är läst. Jag satt med ett fånigt leende på läpparna då.

Jämfört med de andra böckerna av McKillip som jag har läst så var den här tämligen enkel. Inte i en dålig bemärkelse. Boken höll mitt intresse högt genom hela vandringen, som bara varade i en knapp dag. Winter Rose är en tämligen mörk vintersaga, med allt vad det innebär. Årstiden är förvisso fel, men en god saga uppskattar jag alltid.

Boken är tunn, som sagt, men jag känner ändå att den är lite utdragen på vissa ställen. Det är det enda jag direkt kan peka och klaga på. Annars är det känslan, eller bristen på den, som ger den en trea i betyget. Jag önskade nog mer av Winter Rose. Vad jag önskade vet jag dock inte riktigt. Men något som borde vara där finns inte, eller något som inte borde vara där finns där. Bra fantasy anser jag det vara i vilket fall som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *