Dead Space

16 januari 2009

Tillverkare: EA Redwood Shores

Dead Space är ett tredjepersonsperspektivs ”survival horror”-spel till PlayStation 3, Xbox 360 och PC. Det är dock mer actionorienterat än skräckigt, även om äckelpäckelfaktorn kan bli rätt hög ibland. Genretillhörigheter åt sidan så är det ett bra spel, även om det finns ett par ordentligt irriterande brister.

Storyn ska kanske inte kastas i soptunnan, men den bör ligga någonstans i närheten. Den är bara där för att fylla sin funktion, det vill säga ta dig som spelare från en plats till en annan. Detta är inte något överväldigande problem för mig eftersom jag 1) inte bryr mig nämnvärt om storyn i den absoluta majoriteten av alla spel och 2) tycker att atmosfären är mycket viktigare i ett sådant här sammanhang. I vilket fall, man spelar en tekniker vid namn Isaac Clarke (hoho, jag undrar vad skaparna gillar för litteratur) som är på väg till skeppet USG Ishimura för att laga/fixa lite problem. Det här är ett ”gruvgrävarskepp”, eller snarare ett ”planetgrävarskepp”, som verkar ha grävt lite för djupt. När Isaac, med flera, anländer så dröjer det inte länge förrän något slags muterat äckel ger sig på den lilla räddningsbesättningen och… äsch, spela roll. Du är på ett jättestort rymdskepp, du vet inte hur du ska ta dig därifrån, och överallt krälar en massa muterade människor. Panik. Så. Det är allt.

Atmosfären är grym. Den fick mig att fastna och den fick mig att fortsätta. Från början till slut håller den, även om effekten är som bäst i början, när man inte vet vad som väntar. Med det sagt så kunde spelet fortfarande överraska mig mot slutet (eftersom man aldrig vet varifrån nästa huggtand eller tentakel kommer). Mycket är tack vare grafiken och designen på monstren, som förövrigt kallas Necromorphs. Det är muterade människor, som sagt, och resultaten är ofta rätt läskiga. Spelet har inte några direkta gränser heller, för det är inte bara fullvuxna personer som råkar illa ut. Spädbarn fungerar lika bra; väggkrypande tentakelskalbaggar med bäbisansikten. Gravida kvinnor (och kanske män, vem vet?)? Inga problem. Skjut på den svällande magen också så väller en massa mysiga småsaker ut. Det mest effektfulla är dock att mänskliga drag fortfarande är kvar på det muterade(deformerade) monstret. Man hinner inte alltid se det här i stridens hetta, men efteråt när man tittar ner på slakten så ser man två människoarmar med krökta fingrar sticka ut ur en mage. Klaustrofobiska korridorer och mörka rum gör sitt för stämningen de också. Omgivningen är, om jag ska fatta mig kort, detaljerad.

Dead Space hade inte varit någonting utan den klockrena musiken och de underbara ljudeffekterna. Det här spelet låter, för att uttrycka det milt. Jag önskar att jag hade haft surroundljud. Två högtalare med uppskruvad volymer duger fint dock. Bortsett från de mindre trevliga ljuden som fienden utstöter med jämna mellanrum så är Isaacs egna läten helgjutna. Ett dunkande hjärta gör mycket för stämningen och likaså den panikartade andningen från någon med tio sekunder kvar i syretuben.

Man lämnar aldrig spelet heller. Hur mycket hälsa man har syns på Isaacs rygg och varje gång man öppnar en meny så visas ett slags hologram framför Isaac, som inte direkt fungerar som en sköld om något oväntat dyker upp.

Spelandet i sig håller också hög klass. Det är inte riktigt som vilket pangpangspel som helst. Dead Space introducerar en, i alla fall för mig, annorlunda sak. Detta kallas för ”strategic dismemberment”, och är lika brutalt som det låter. Necromorphs dör inte om deras huvud av någon anledning skulle försvinna. De blir bara sura och irriterande om sådant händer. Istället så går det ut på att skjuta av diverse kroppsdelar, som till exempel armar, ben och tentakler. Varje ny fiende ska ”tas isär” på ett specifikt sätt för bästa möjliga resultat. Du kan ta hjälp av spelets åtta vapen (varav fyra du kan bära samtidigt) eller Isaacs högernäve eller hans tunga kängor för att lyckas med detta. Exempel: skjut av ett ben eller två så att stackaren faller ihop. Spring fram och stampa, stampa, stampa på det krälande odjuret tills bara en kötthög ligger under dig.

Jag brukar halvt seriöst och halvt på skämt döma actionspel efter hur bra det första vapnet är. Det vill säga, pistolen. Den eviga standarden. Om pistolen visar sig vara värdelös efter några timmar så gäller det troligtvis för spelet också. Om jag däremot har möjlighet att utmana mig själv genom att klara av hela spelet endast med detta förstavapen så är det ett bra tecken. Dead Space har en bra pistol. Men här slår det över åt andra hållet. Pistolen är tveklöst det allra bästa vapnet i hela spelet. Då är något inte helt rätt. Jag testade resten av arsenalen, men många delar av den kändes mer roliga och uppfinningsrika än effektiva. Som det fjärrstyrda sågbladet, till exempel. Roliga tider! Men så fort jag kände mig överväldigad så drog jag upp min gamla trotjänare. Mot slutet använde jag bara två vapen. Och vad var det andra? Den större och starkare (men långsammare) kopian av pistolen. Jippie.

Bortsett från konventionella vapen så har Isaac tillgång till ”stasis”, en manick som gör allt som rör sig väldigt långsamt (vad som kommer rädda dig när du har problem, med andra ord), och ”kinesis”, det vill säga Jedi-krafter. Det senare låter Isaac lyfta upp diverse saker (inklusive döda fiender, eller delar av dem) med sin Jedi-hand och sedan skjuta iväg dem mot önskat mål. Eller något lite mer raffinerat, som att sätta ett batteri på plats. Det här är ett bra tillägg i spelet, som gör upplevelsen lite mer varierad. Andra saker som hjälper variationen är delarna man spelar ute i rymden, utan syre och gravitation. Här kan man hoppa och studsa hur mycket som helst. Så länge man tänker på sekunderna som räknas ner. Det finns bättre sätt än kvävning att dö på. Faktum är att det kan vara rätt ”roligt” att dö i det här spelet, för dödsscenerna är genomarbetade (brutala, alltså). Min favorit var att låta de gigantiska tentaklerna dra iväg mig.

Nu är det på hög tid att spräcka den här bubblan. Dead Space har två allvarliga brister och två mindre allvarliga brister (utöver möjliga brister som nämnts ovan). De mindre farliga är enformighet i uppdragen (det är nästan uteslutande ”gå till punkt A och fixa det! Nej, nu hände något vid punkt B, gå dit! Blabla”) och spelets längd. Jag hade inte bråttom någonstans och klarade av spelet på elva timmar. En bra och dålig sak. Hade det varit längre hade jag tröttnat, men hade vissa brister återgärdats så hade jag lätt kunnat spela dubbelt så länge. Det här är lite värre dock: det finns inte så många variationer på den muterande mänskligheten. Senare i spelet, när det ska bli lite svårare, så ändras färgen på gamla godingar. De blir svarta, eller möjligtvis brända. Det här är bara pinsamt och tråkigt. Jag kan köpa att det finns sköldpaddor med gröna och röda skal i Super Mario, men här krävs det lite mer. Dead Spaces största besvikelse är dock bossarna. Det finns inte många och de som finns är barnsligt enkla. Deras svaga punkter är så löjligt uppenbara att jag bara sitter och suckar. Den första stora bossen bjuder till och med på ammunitionen man kan döda den med. Mycket klyftigt. Sista bossen är ett skämt och en besvikelse. I slutändan så sänker det här helhetsintrycket ganska rejält.

Det är dock fortfarande ett bra spel, även om det inte på långa vägar är så bra som det skulle kunna vara. Jag ångrar inte att jag köpte det, för jag kommer garanterat att spela det igen. Den som tycker om brutala actionspel bör titta närmre.

Behöver jag säga att Dead Space är blodigt?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *