Devil May Cry 3: Dante’s Awakening

14 april 2006

Tillverkare: Capcom

Capcoms vithårige demondräpare Dante är tillbaka i ett nytt äventyr, men lyckas han återupprätta seriens goda rykte efter varbölden Devil May Cry 2? Liksom så många andra spelserier följer Devil May Cry 3: Dante’s Awakening trenden och “går tillbaka till rötterna”. Spelet utspelar sig nio år innan händelserna i seriens första del, och här reds det ut frågor som varför protagonistens tvillingbror Vergil anslöt sig till den mörka sidan, eller varför spelserien heter som den gör.

Storyn har ju aldrig varit seriens starkaste kort, och Devil May Cry 3 gör inget för att förbättra den biten. Här vimlar av repliker som “I am your father”, “I’ll stop you, even if it means killing you” och dylika klyschor. Det märks dock att spelskaparna är medvetna om detta, de har nämligen adderat en god portion humor, något som med hjälp av de lyckade skådespelarinsatserna gör att man trots allt inte trycker förbi mellansekvenserna.

Om storyn inte imponerar så är dock atmosfären något som gör det. Spelet har en så tät stämning att det nästan går att ta på den. Dantes resa går från en strippklubb i slummen till ett gigantiskt torn, bygg i gotisk stil, komplett med gargoyler och spiror. Miljöerna är storslagna, något som de låsta kameravinklarna, trots att de är en orsak till aldrig sinande irritation, bidrar till. Vissa platser i spelet fick mig verkligen att dra efter andan och gnugga mig i ögonen, så vackra var de. Allt är dessutom inramat av stämningsfulla melodislingor som håller sig i bakgrunden, förutom då det vankas till strid. Då dras hårdrocksgitarrerna fram, och denna gång ackompanjeras Dantes svärdsfäktande även av sång. Detta kan bli något irriterande efter en tid, men brölandet fungerar samtidigt som en adrenalinhöjare som får en att lägga av några extra saftiga combon.

Vilket leder in oss på spelets egentliga storhet, gameplayen. Konverteringen till PAL har gått mycket smidigare denna gång, vilket innebär att spelet flyter på mycket snabbare. Striderna är hetsigare än någonsin förr, och Dantes vapenarsenal har utökats med blivande klassiker som nunchakun och elgitarren, även om de gamla trotjänare hagelgeväret samt tvåhandssvärdet Rebellion fortfarande finns kvar. Nu kan man även med ett enkelt knapptryck byta vapen mitt i striden utan att behöva gå in och pilla i menyn, vilket är oerhört skönt. Dessutom bäddar detta för många långa och intressanta kombinationsattacker.
Inte nog med det. Nu kan man dessutom välja om man vill satsa på skjutvapen, närstrid eller bara leka akrobat. Man har nämligen möjlighet att välja och vraka mellan ett halvt dussin olika stilar, alla med sina egna fördelar. En favorit torde bli “Doppelganger” eftersom den skapar en identisk klon av Dante så att man kan spela två spelare i äkta Secret of Mana-stil. Ett stort plus, men man undrar varför inte ”2-player Mode” finns som ett alternativ på titelskärmen. Som det är nu kan det lätt missas av många, vilket är synd.
Något som har klagats på är svårighetsgraden, då den har avskräckt många ströspelare. Själv gillar jag utmaningen skarpt, det ska kännas att man verkligen har lyckats med något när man efter tionde försöket slutligen har lyckats få ned en boss på knä, belöningen blir då så mycket större än om man skulle ha slaktat den på en gång. Dessutom så finns det ju alltid ett “Easy”-alternativ för nybörjare, så svårighetsgraden är inget man ska hänga upp sig på. För hardcorespelare finns givetvis även mardrömmen Dante Must Die kvar, som den yttersta förnedringen. Denna svårighetsgrad gör en obehagligt påmind om 80-talsklassiker som Ghosts and Goblins, då man gråtande och med blödande fingrar går och drar något gammalt över sig.

Längden är som i alla andra actionspel, mellan fem till tio timmar, beroende på hur skicklig man är. Dock är det i omspelningsvärdet spelets största hållbarhetsvärde ligger, jakten på perfekta tider och S-ranking i alla missions. Och med fyra svårighetsgrader att plöja igenom så är det nog sannerligen valuta för pengarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att Devil May Cry 3 infriar spelvärldens alla förväntningar med råge, samt att det är den klart starkaste installationen i serien. Om du har en Playstation 2 finns det egentligen ingen orsak till varför du inte skulle äga det här spelet. Och ni som surar vid datorn, ryck upp er, för det har planerats en konvertering till PC.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *