Dreamfall: The Longest Journey

1 november 2013

Tillverkare: Funcom

När vi nu lever i en tid där zombispelen terroriserar spelvärlden är det alltid skönt att se att Funcom fortfarande fokuserar på ge spel med en bra berättelse.

Futuristiskt värld, Casablanca: Man spelar som Zoë Castillo som nyss hoppat av skolan och dumpat sin pojkvän. När hennes ex försvinner och hon börjar se syner av ett snöigt lanskap med en liten flicka överallt (“Find April Ryan. Save her.”) så ger sig Zoe ut på en resa genom dröm och verklighet. Konspiration och hemligheter avslöjas och Zoe måste ta upp bördan att rädda båda världarna från förtryck och slaveri (än en gång, tack och lov med en asrolig fågel).

Dreamfall är en uppföljare till The Longest Journey så det är bra om man spelat första spelet så man har någon aning om vad som händer. Ärligt talat var The Longest Journey bättre men det finns fortfarande mycket att gilla här. Jag börjar med att berätta med några av problem. Teniskt är det rätt bra. När fansen fick höra att tvåan skulle vara mer actioninriktat skapades en del oro. Sådan tur är finns det väldigt lite strid i spelet för det är rätt banalt. Man slår, blockerar och slår hårt, alltför enkelt.
Smygtaktiken fungerar bättre och ger lite extra spänning när det behövs. Pusslen är ännu enklare än första spelet, så ja…

Men i slutändan handlar allt om berättelsen och karaktärern och Dreamfall är verkligen en resa. Lanskapen är fantastiska och karaktärsdesignen har förbättrats sedan första spelet. Intrigerna är spännande men spelet är inte lika ironiskt kring stereotyperna som i förra spelet. Det verkar ta sig själv på mer allvar än förra gånger och det finns mindre humor.

Det nya karaktärerna är okej men de som är intressanta spelar oftast väldigt liten roll i berättelsen. Zoe är okej och jag kände för henne på slutet men apostel Kian är fascinerande. Jag ska inte berätta hur hans historia utvecklar sig för både spelet och spelarna kan se hur det kommer gå på mils avstånd men han är 100% badass. Han är en av de tre karaktärerna man spelar och han visar att det inte bara är en kamp mellan gott och ont som pågår i Arcadia. Azadierna är människor med goda och dåliga sidor som egentligen bara vill väl. Man kan inte säga samma sak om skurkarna i Stark.

Men det som Dreamfall gör utmärkt är att återintroducera karaktärerna från förra spelet. Många år har gått och saker och ting är annorlunda. April Ryan är tillbaka men hon är annorlunda. Kriget har gjort henne kall och full av hämndfyllda tankar. Mångas drömmar är borta och många liv har blivit förstörda. Karaktärer jag bryr mig om dör eller blir kopierade. Spelet är definitivt mörkare än förra men det måste nästan vara det för vi närmar oss slutet på berättelsen.

Som i förra känns det nästan som en film med Ragnar Tørnquist härliga dialog. Det blir roligt, det blir äventyrligt, det blir läskigt, det blir spännande, det blir sorgligt. Det känns nästan som ett halvt spel eftersom så lite blir avklarat och slutet är en cliffhanger. Dreamfall Chapters kommer snart och jag kommer vänta och spela slutet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *