Elder Scrolls IV: Oblivion

19 maj 2006

Tillverkare: Bethesda Softworks

Vad får man om man blandar magiska svärd som får Aragorns att blekna i jämförelse, sjuka kulter som dyrkar ännu sjukare gudar, kejsare som dör efter att ha förutspått världens enda räddning, galna lönnmördare, minst sagt otrevliga vampyrer, paranoida alver och stridslystna skogstroll? För ett par månader sedan skulle jag ha svarat en himla soppa som antagligen inte smakar speciellt gott, men nu skulle jag inte tveka en sekund innan jag sade Elder Scrolls IV: Oblivion. De exempel jag räknade upp ovan är enbart några små bitar av den ofantliga tårta som heter Oblivion, och jag tror att det praktiskt taget är omöjligt att under en livstid äta upp hela.

Spelet inleds när man, i motsats till den otroliga frihet som utlovats, är totalt instängd i en fängelsecell. Det dröjer dock inte länge förrän man lämnar den mörka cellen bakom sig och plötsligt anländer till en makalös värld och alla de möjligheter den erbjuder. Men allt är inte frid och fröjd, kejsaren har precis dött och innan han lämnade jordelivet bad han en själv att ta kontakt med den ende arvingen … för utan en kejsare kommer världen att förintas av monster från en parallellvärld kallad Oblivion. Du känner hur ansvaret tynger dina axlar när du tar dina första steg i Cyrodiil.

I spel brukar jag oftast först och främst satsa in mig på huvuduppdraget och sedan, när det väl är avklarat, går jag över till sidouppdragen. Därför måste jag erkänna, hur mycket det än tar emot, att jag inledningsvis blev något besviken på Oblivion. Det kändes knappt som om jag lämnat affären med mitt nyköpta spel i handen, ett leende på mina läppar och mina förväntningar högre än Mount Everest, förrän huvuduppdraget var över och världen var räddad. Då hade jag ännu inte riktigt förstått spelets storhet, jag trodde att man kunde uppleva tillräckligt mycket av det endast genom att spela igenom huvuduppdraget … och missförstå mig inte nu, huvuduppdraget är inte alls tråkigt — bara något repetitivt och kort — men det mötte inte mina skyhöga förväntningar vilket ledde till en känsla av förvirring.

Naturligtvis fortsatte jag spela och förvirringen byttes snabbt ut till uppskattning, som tids nog byttes ut till beundran. Världen är häpnadsväckande, städerna är många till antalet och de befolkas av människor som inte lever som skyltdockor (nu menar jag inte att varenda en har olika personligheter, nej, Bethesda är ambitiösa men de är inte änglar) de går omkring på gatorna om dagarna, de talar med varandra, och om nätterna sover de i sina hus. Det här är möjligheternas spel; om man känner för det kan man rida runt i världen och besöka grottor på jakt efter skatter, man kan gå med i något sällskap och bli lönnmördare eller tjuv, magiker eller svärdskämpe, ja, alternativen är nästintill obegränsade. Själv tycker jag att uppdragen i de många sällskapen står för spelets största behållning, att lönnmörda åt en skräckinjagande vampyr som till på köpet erbjuder sig att omvandla dig till en också är charmerande, och att i tjuvarnas sällskap ta sig in i ett palats genom lönngångar som får en att tänka på Hobbs Fjärrskådarna medför många nagelbitande minuter. Det viktigaste är att man inte lämnar spelet bakom sig direkt efter att ha klarat huvuduppdraget för det är då det på allvar börjar.

Miljöerna i denna enorma värld är, i likhet med grafiken, oftast vacker. När man står på ett av de höga bergen i norr och ser ner mot landskapet som breder ut sig under en kan man inte undvika att känna sig imponerad, första gången man upplever detta är det troligt att man för en halv minut glömmer att andas. Ja, så vackert är det. Dessvärre är miljöerna inte speciellt varierande, det är en av spelets få nackdelar, och det finns alltför många dunkla grottor att rensa från ohyggliga varelser, och alltför många ruiner att genomsöka efter glittrande rubiner. I Fighters´ Guild går de flesta uppdragen ut på just detta — döda monster i grottor — och då medger jag att jag tröttnade lite. Som tur var bestämde jag mig för att därefter bli medlem i tjuvarnas sällskap, och i och med det återfick jag övertygelsen om detta spels briljans. Även om inte miljöerna är varierande är då sannerligen spelet det, och det inser man när man direkt efter att ha slaktat ett antal troll i en gruva smyger sig in i en kyrka för att sno åt sig en ovärderlig statyett.

Level-up systemet i spelet är väldigt bra, gör man någonting regelbundet, till exempel svingar ett svärd, så blir man bättre på det, och kastar man magier vart man än går och mot vad man än ser blir man efter hand oslagbar med just det samtidigt som man kan vara helt värdelös med svärdet. Svårighetsgraden anpassas för övrigt efter den level man befinner sig på vilket leder till att det varken kan bli för svårt eller för lätt. Vissa anser säkert att detta är något negativt, att det nu inte längre finns någon anledning till att levla-up, men själv ser jag det bara som något som gör spelupplevelsen jämnare. Hur trött skulle man inte bli om det uppdrag en gammal tant sittande i en lika gammal rullstol har gett en egentligen är menat för en karaktär som levlat upp tio gånger mer än vad man själv har gjort, och man står där framför ett underligt lavamonster och tycker att det hånler åt en samtidigt som man själv bara svär och dör, svär och dör?

Jag har hört kritik riktas mot systemet med fast-travel och det är kritik som jag tycker är fullständigt obefogad. Jag har redan påpekat att världen är stor — det är faktiskt en underdrift — och därför ser jag det som en självklarhet att möjligheten att kunna färdas genom en knapptryckning till redan besökta platser ska vara tillgänglig. All ära till den vackra världen men jag tror att man skulle tröttna på miljöerna smärtsamt snabbt, till och med komma att hata dem, om man tvingades rida igenom dem så fort man skulle någonstans.

Jag tycker om stridssystemet. Striderna är intensiva och i motsats till i många andra rollspel är de på intet sätt turbaserade. Det är ett svärdssvingande i förstapersonsperspektiv och taktiskt tänkande är ett måste mot de lite svårare motståndarna. Att slå vilt med svärdet som en vettvilling kan visserligen fungera i många fall men själv föredrar jag lite finess, att använda skölden till att blockera fiendens hugg och sedan cirkla runt honom samtidigt som man själv hugger som en dåre — det ena behöver trots allt inte utesluta det andra — gör det hela klart intressantare.

Innan man skaffar sig det här spelet måste man förbereda sig på att ett stort antal timmar kommer att gå förlorade framför teven, men oroa er inte, jag kan försäkra er om att det är värt varenda en.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *