Eternal Darkness: Sanity’s Requiem

21 september 2006

Tillverkare: Silicon Knights (Nintendo)

Om man skulle fråga ett antal personer vad de kom att tänka på vid ordet Gamecube skulle antagligen inte skräckspel vara ett speciellt vanligt svar, något som i och för sig är rimligt med tanke på att det finns ungefär lika många spel i den genren till den konsolen som det finns rosaklädda prinsessor i Resident Evil. Nintendo har dessvärre en stor och synlig barnstämpel på sig och jag ber om ursäkt ifall jag i och med den här recensionen rubbar någons verklighetsuppfattning, men det finns faktiskt, hör och häpna, några skräckspel till Gamecube, och, hör och häpna, vissa av dem är faktiskt riktigt bra. Eternal Darkness är ett av dem.

Alexandra har precis fått reda på att hennes farbror mist livet, och hon beger sig till hans bostad för att se det med egna ögon. Då polisen inte verkar göra några som helst framsteg i sin utredning bestämmer hon sig för att ta saken i sina egna händer, och hon beslutar sig för att skingra de mystiska skuggor som omger farbroderns död. Något som visar sig vara svårare, och långt farligare och kusligare, än vad hon inledningsvis anat.

Alexandra hittar en besynnerlig bok som på något diffust vis verkar vara kopplad till mordet, men kapitlen i boken är dessvärre spridda på mer eller mindre lättåtkomliga ställen i huset och hennes uppgift blir att finna dem alla. Dessa kapitel är sammanlänkade men utspelar sig vid olika tidpunkter och har olika huvudkaraktärer. Man får själv ta kontroll över en viss karaktär i varje kapitel och spela de händelser Alexandra läser om. Detta är en av spelets största fördelar, det faktum att varje kapitel — trots den röda tråd som går igenom hela spelet — känns som en egen novell (om man nu kan använda det ordet i spelsammanhang) med en egen historia bidrar till en otroligt varierande upplevelse. Visserligen kommer man inte sällan tillbaka till platser där något av de tidigare kapitlen utspelat sig, men med tanke på att århundraden — kanske till och med årtusenden — ofta har gått mellan dessa tidpunkter känns varje kapitel fräscht.

Handlingen i ett spel är vanligtvis gammal och uttjatad. Hur många gånger har man inte gäspat åt de där klyschorna som återkommer gång på gång tills man en regnig dag tvingas erkänna för sig själv att de flesta spelföretag lider av allvarlig kreativitetsbrist? Därför är det så skönt att just originalitet bara är förnamnet på Eternal Darkness, ett spel med en förvirrande handling som låter en lägga ihop de flesta pusselbitarna på egen hand, och under hela spelet har man den där pirrande känslan i magen att man egentligen bara skrapat lite på ytan, att det egentligen är så mycket större än vad man från början tror. En annorlunda och egendomlig handling som sträcker sig över årtusenden låter möjligtvis för vissa lika avskräckande som namnet Eddings, men för mig är den oemotståndlig. Jag kände mig som ett barn igen och Silicon Knights var jultomten som precis gett mig en oväntad gåva.

Stämningen i spelet är strålande, och även om det i överlag påminner något om Resident Evil (vilket praktiskt taget alla skräckspel gör) så har jag aldrig spelat ett liknande spel tidigare. Något som är en bidragande faktor till den stämningen och som också är en av anledningarna bakom detta spels briljans är galenskapsmätaren. Ja, ni läste rätt, i detta spel har man inte bara en livsmätare och en magimätare, man har även en galenskapsmätare. Låter det inte fantastiskt? Låter det inte som ett av de mest snillrika inslag som ett skräckspel någonsin haft? Det är åtminstone min åsikt. Ju fler hemskheter och monster karaktären stöter på desto mer vansinnig blir han/hon, och denna sinnesförvirring kan uppenbara sig på flertalet minst sagt underhållande sätt. Exempelvis kan man råka ut för en synnerligen aggressiv variant av digerdöden och få sina kroppsdelar att explodera en efter en, eller så kan plötsligt ett blått felmeddelande dyka upp över skärmen, under vilket jag, första gången jag råkade ut för det, kände en viss oro innan jag insåg att meddelandet enbart var produkten av min karaktärs bristande mentala hälsa. Om du alltid har undrat hur det känns när ditt huvud exploderar från ett tredjepersons perspektiv, tveka då för gudarnas skull inte för här har du din chans! Att barnskrik och ångestfyllda rop är den enda musik man hör när galenskapen tagit sitt fasta grepp om en är också mycket stämningsfullt. Det slår Mozart vilken dag som helst.

Eternal Darkness är egentligen inte speciellt otäckt så den som söker hemskt ruggiga skräckupplevelser bör leta någon annanstans, och det är lika mycket ett äventyrsspel (fantasyspel) som det är ett skräckspel. Till exempel har magin en stor roll, och i likhet med allt annat i spelet är även magisystemet nyskapande. Det skulle ta alltför lång tid för mig att beskriva hur systemet fungerar, men rent kortfattat kan jag säga att det bygger på att kombinera olika runor med varandra. Det är visserligen en förenkling i stil med om jag skulle svara ”många bokstäver placerade efter varandra” på frågan ”vad är böcker?”.

Jag nämnde tidigare att spelet var omväxlande, och då hade jag som orsak till det att varje kapitel är en egen historia, och det är den främsta anledningen men det är långtifrån den enda. Någonting annat som leder till denna variation är fördelningen mellan klurigheter och strider, Eternal Darkness är nämligen inte ett sådant där hjärndött spel i vilket det räcker med att man känner till vilken knapp man avfyrar vapnet på så flyter allt annat bara på av sig självt, nej, det är vanligt att ens framfart plötsligt förhindras av att man inte vet vad man ska göra, och ofta behöver man mixtra med magin för att komma vidare, något som jag ser som välkomna avbrott efter att ha precis huggit huvudet av ett tiotal olycksaliga monster. En rolig detalj värdig att nämnas apropå det är att man kan välja vilken kroppsdel man ska svinga sitt svärd mot när man möter en fiende.

Den enda nackdel jag för tillfället kan ge den tveksamma äran att tillägna Eternal Darkness är att grafiken är medelmåttig, och detta beror på att spelet från början var planerat att komma till N64. Själv ser jag grafikens kvalitet som totalt oväsentlig i ett spel — ett plus eller ett minus i kanten, inte mer — men ni som anser att den är viktigast bör kanske överväga att köpa ett annat spel istället. Ett förtydligande: Grafiken är inte ful, men jämfört med den i Resident Evil: Remake, ett spel som jag just nu spelar för tredje gången, ser den ut som något som katten har släpat in (förutsatt att katten släpar in ett exemplar av Eternal Darkness).

Eternal Darkness är ett väldigt annorlunda och stämningsfullt spel. Jag rekommenderar alla, inte bara ni som uppskattar skräck, att köpa det för det är helt klart ett av kubens bästa spel, och det är ett tydligt bevis på att den stämpel som säger ”barnkonsol” som Gamecube har är fullständigt obefogad. För övrigt tror jag att alla människor behöver bli lite galna då och då.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *