Final Fantasy X-2

12 maj 2006

Tillverkare: Square Enix

Yuna. Rikku. Paine. Charlies änglar är här, och med dem följer årtusendets värsta våldtäkt.

The Calm har äntligen anlänt. Efter den klimaktiska striden mot Sin och Yu Yevon försvann Yunas älskade, och av alla andra innerligt avskydde, byfånen Tidus. Nu driver hon omkring i Spira, utan vare sig mål eller motivation. Med sig har hon den eviga fjortisexhibitionisten Rikku och ”Uuuh, jag är en tystlåten och cool gothare”-Paine. Tillsammans flyger de omkring och samlar ”spheres”, små glaskulor med lagrade filmsekvenser på. Varför dessa är så värdefulla att någon frivilligt slösar sin tid på att leta efter dem, särskilt som de alla är av väldigt dålig kvalitet, förblir ett mysterium. Hur som helst lyckas Yuna, som för övrigt har tuffat till sig och bytt ut trollstaven mot två puffror, att mot alla odds hitta en sphere där hon får se sin förlorade kärleks barnsliga anlete, varpå hon hals över huvud ger sig iväg för att leta efter idioten. Detta är upptakten till ett av årets pinsammaste och onödigaste spel, och redan här förbannar man sig över att man var så dum att man köpte smörjan.

Spelet är nästan helt olinjärt och indelat i missions. Alla platser som fanns med i Final Fantasy X är tillgängliga redan i början av spelet, och där kan man fritt göra sidequests och lalla på bland lokalbefolkningen, något man dock helst inte gör i onödan, då alla miljöerna i spelet är ackompanjerande av irriterande tivolimusik som snabbt blir repetitiv. Det märks att gurun Nobue Uematso från seriens tidigare delar inte har haft något att göra med komponerandet av det här spelets soundtrack. Final Fantasys ”pappa” Hironobu Sakaguchi har inte heller medverkat i skapelsen av denna oäkting, alltså saknas i princip allt vi förknippar med serien. Storyn, som det redan antytts, suger, musiken driver en till vansinne, stämningen är nonexistant. De få element som trots allt återfinns, däribland t.ex. Moogles och luftskeppsmekanikern Cid, är horribelt exploaterade och suddar ut det sista av den värdighet en vit vingprydd nallebjörn kan ha haft från början. Alla miljöer som återfinns från seriens tionde del skulle alla kunna klassas som offer för grov våldtäkt, då det heliga Zanarkand har blivit ett turistmål och Calm Lands har förvandlats till ett nöjesfält.

Ironiskt nog är stridssystemet, själva grundpelaren i ett bra rollspel, det klart bästa i hela serien. Det är en uppspeedad version av Active Time Battle, som fungerar förvånansvärt bra. Ett omarbetat jobbsystem från Final Fantasy V återfinns också, och det fungerar också riktigt hyfsat, så länge man kommer ihåg att stänga av de olidligt långa animationerna av hur tjejerna byter yrke, och därmed också kläder, mitt i en strid medan fienderna fånstirrande bara ser på. Tyvärr är dessa positiva element bara en droppe i havet och räddar inte spelet från förtappelse.

Jag vet inte vad Final Fantasy X-2 försöker leverera, men vad det än är så misslyckas det fatalt. Det här är ett spel som endast ska röras med tång, och fans av serien ska helst undvika att göra även det då de bara kommer att bli deprimerade.

Usch!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *