Final Fantasy XII

26 oktober 2007

Tillverkare: Square Enix

Final Fantasy XII. Tolfte delen i den slutgiltiga fantasin. Man skulle kunna tro att cirkeln vore sluten nu, att Hironobu Sakaguchis vita ko skulle börja te sig något sjabbig och grå vid det här laget. Så fel man kan ha. Del tolv är nämligen allt annat än gammal skåpmat.

Då varken Sakaguchi-san, kompositören Nobuo Uematso eller karaktärsdesignerna Yoshitaka Amano och Tetsuya Nomura har minsta del i projektet den här gången är det mycket som är annorlunda. Istället är det Yasumi Matsuno, skaparen av Final Fantasy Tactics samt Vagrant Story, som producerat spelet. Det här innebär att det är en hel del som skiljer sig från förut, däribland musiken. De som förväntade sig ett lika varierat soundtrack som i seriens övriga delar kan känna sig snuvade på steken, den här gången är det nämligen bombastiska och pretentiösa kompositioner signerade Hitoshi Sakimoto som gäller, inga fler jazziga beats. Många har höjt rösten i protest mot detta, men personligen anser jag att de skänker spelet en säregen episk stämning, ojämförbar med seriens övriga delar.

Och det är inte bara musiken som bidrar till detta, humorn från tidigare spel är som bortblåst, på gott och ont. Huvudpersonen Vaan är, trots sin chocobo-frisyr, en vemodig ung man, fullkomligt olik den luftboxande Tidus, och den hämndlystne Basch är så långt ifrån sprallige Wakka man kan komma. Överlag säger inte karaktärerna mycket onödigt, vilket kan få dem att framstå som lite torra och tråkiga, då man drar sig till minnes de varma dialogerna från Final Fantasy IX. Här är det blod, svett och tårar som gäller, vilket lyckligtvis befriar oss från pinsamheter som skrattscenen med Tidus och Yuna i del tio. Överlag är röstskådespeleriet mycket bra, bland det bästa som har gjorts på engelska. De flesta av skådespelarna är fullkomligt otippade individer, undantaget Crispin Freeman, som tydligen alltid måste klämmas in på ett hörn då det vankas japanska rollspel. Då denne sköter sin uppgift med bravur finns det dock inga orsaker till klagomål.

Ett element som i och med seriens senaste del har kommit att spela en ännu större roll, på gott och ont även här, är s.k. dungeon crawling. Man kommer alltså att, i likhet med i Vagrant Story, spendera en hel del tid nere i diverse katakomber samt grottsystem. Vid tillfällen som dessa påminner Final Fantasy XII rejält om spel som World of Warcraft, särskilt då man nu äntligen har släppt kvarlevan random encounters och applicerat ett stridssystem inte helt olikt det i ovannämnda onlinerollspel.

Det är i just det nya stridssystemet som spelets egentliga storhet ligger. Man kan spendera timmar med att pillra på sina karaktärers utrustning och färdigheter, och kan i princip få dem att utvecklas i vilken riktning som helst. Det finns inget som säger att den Aladdin-influerade Vaan inte skulle kunna bli en mästerlig skarpskytt bara man ger honom lite tid, eller att den vid första anblicken veka Penelo skulle kunna svinga en stridsyxa som vilken rabiat skogshuggare som helst. Möjligheterna är oändliga.

Väl i en stridssituation har man tre karaktärer till sitt förfogande, av vilka man kan kontrollera en åt gången. Det går dock oerhört smidigt att växla mellan sina slagsskämpar, oberoende om de är bland de valda tre eller inte. Det lönar sig alltså att träna dem alla, fastän man kanske inte är lika tänd på playboykaninen Fran som alla japanska snuskgubbar.

Över lag är Final Fantasy XII mer “fantasy” än seriens tidigare delar. Storyn är episk, och fastän ingen Aeris blir spetsad den här gången är berättelsen dock en hel del mer allvarstyngd än vad vi har vant oss vid att se utspottat ur drömfabriken Square Enix.

Seriens storhet har ju alltid varit hur den utvecklat sig, det är milstolparna man minns. Hur många kan egentligen, med handen på hjärtat, säga att favoriterna är exempelvis delarna tre eller fem? På den här punkten gör inte Final Fantasy XII någon besviken, då det fullkomligt mosar allt vi trodde oss veta om serien. Det enda som återstår är vapen, fiender, Cid samt givetvis Moogles, trots att dessa numera mest påminner om kaniner.

Final Fantasy befinner sig helt enkelt inte längre i pupp-stadiet, serien är en fjäril som har krupit fram ur skalet, om än en inte alltför färggrann och glad sådan. Alla som föredrar George R. R. Martin framför Eddings borde dock inte ha något att invända mot detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *