Homeworld 2

3 mars 2008

Tillverkare: Relic Entertainment

För några år sedan så emigrerade mina intressen från spelsfären till filmsfären och slutligen till ”ordsfären”, som jag kallar den. Det vill säga läsande och skrivande. För varje sådan här övergång så har mycket ur den tidigare försvunnit ur min vardag. Homeworld 2 är en sådan där relik som aldrig velat bli förpassad till det förflutna och jag spelar det än idag, när lusten faller in. Rent grafikmässigt så är spelet det snyggaste och mest avancerade som jag fortfarande kan ägna tid åt ibland. Det kom ut 2003. Jag är alltså en aning efter, milt sagt. Så ha i åtanke att det här är en recension från en recensent vars enorma mängd spelande ligger begravd på okänd plats.

Homeworld 2 är ett strategispel som utspelar sig någonstans i rymden. Kartorna består, kort och gott, av knappt någonting alls. I form av ”terräng” så finns en och annan asteroid att samla resurser från, några bälten med värdelösa stenar och i enstaka fall ett par dammoln att gömma sig i. Om kartan inte har skrot från förstörda farkoster när man startar så kommer den definitivt att ha det när man slutar. I det här spelet så kan en nerskjuten fiende betyda resurser i form av vrakdelar, så om det naturliga skulle ta slut så gäller det att kamma rymden efter metall. När jag först spelade Homeworld 2 så var det en aspekt som fångade mig direkt: nu kunde man göra fler strategiska manövrar än att gå runt fienden… man kunde lika gärna attackera underifrån eller ovanifrån. Varje karta är formad som en sfär och man kan flyga runt och leka som det behagar.

Som andra krigsspel så är målet enkelt: döda eller dödas. I multiplayer så har man två lag att välja mellan: Hiigaran eller Vaygr. De har unika designer och skeppens funktioner och effekter är i de flesta fallen olika. Har man lärt sig att spela med det ena laget så är det ingen garanti för att man kan spela med det andra. Systemet med fyra olika klasser av krigsenheter öppnar för en uppsjö av taktiker. Från minst till störst: fighters, corvettes, frigates och capital ships. Under varje klass finns flera valmöjligheter, där varje enhet är specialiserad på att ta ut en viss klass. Skickar man en enhet mot fel mål så är det ganska kört. Om tio flak frigates skulle möta en battlecruiser, den mäktigaste enheten, så skulle den skratta rått. Däremot så skulle tre bombers, en av de minsta enheterna, kunna göra en battlecruiser tämligen värdelös utan större förluster. Det gäller att blanda och balansera och framförallt hålla koll på rollerna skeppen spelar. Som schack, kort och gott. En dimension som gör det hela extra roligt är subsystems på större skepp. Man kan ha roligt genom att förstöra motorer och göra en flykt omöjlig för de värdefulla enheterna.

Känslan i spelet är guld. Det är snyggt som tusan, även för mig med en relativt kass dator. Sitter man med en kraftigare maskin så kan man dra upp detaljnivån och leka med zoom-funktionen i all oändlighet. Att följa efter ett skepp i strid, med låst kamerafokus, är lite som en film. Ögongodiset skulle förmodligen hålla merit än idag. Att se den enorma explosionen från fiendens moderskepp är en vacker syn. Att höra den där kusliga rösten säga ”battlecruiser complete” framkallar lätt ett flin. Att se fiendens annalkande armada på radarn framkallar lätt en mild panik. Skulle man förlora så är det lätt att trösta sig med att det blev ett fint fyrverkeri, i alla fall.

Medan multiplayer är rent nöje så är singleplayer-uppdragen inte lika vassa. För det första så är handlingen värd lika mycket som vakuumet i rymden. Det är något i stil med ”Hjälp! Vårt hem blir invaderat av hemska Vaygr. Vi måste följa en gammal profetia om vi ska vinna” och så tuffar man ut i rymden, med fienden hack i häl. Blablabla. Skräp. Uppdragen i sig är det mer krut i dock. Det har däremot klagats på att de är infernaliskt svåra, har jag läst. Jag kan ärligt talat inte minnas vad jag tyckte 2003. Det större problemet är dock att det blir tråkigt i den senare hälften. Istället för ett bra strategispel förvandlas det till något simpelt pumpa-enheter-och-kasta-dem-i-strid-liknande. Tråkigt och oinspirerade är vad det blir. Uppdragen sänker betyget.

Det tar ett tag att komma in i Homeworld 2. För det första så är det knepigt att lära sig hur man spelar strategispel i en sfär. Jag är nog inte riktigt van än. Fast i sanningens namn så ska det sägas att mycket av spelandet sker på ett plan, med mindre variationer i höjd. Få kartor utnyttjar den där sfären till fullo. Men spelar man över nätet så kan det vara oerhört kul att t ex ”gömma” moderskeppet ett par dussin kilometer över startpunkten. Kärnan och komplexiteten ligger dock i alla enheter och deras klasser. När man väl har skaplig kunskap om det så tycker jag att Homeworld 2 platsar bland de allra bästa strategispelen. Jag har suttit med det i över fyra år nu och det är bevis nog för min del. Det har variation, det tar inte särskilt lång tid, ögongodis finns i mängder och spelkänslan är underbar. Gillar man science fiction och strategispel i kombination så finns det två självklara val. Starcraft och Homeworld 2.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *