Kameo: Elements of Power

13 januari 2006

Tillverkare: Rare

Jag är ett stort fan av Rare, och har varit det sedan den dag då jag fick Donkey Kong Country i födelsedagspresent för många år sedan. De har sedan dess släppt flertalet bra titlar: GoldenEye, Perfect Dark, Jet Force Gemini och Conker: Live & Reloaded bara för att nämna några. När jag fick höra att Microsoft köpt upp företaget skaffade jag mig en Xbox mycket av den anledningen, och visserligen kom de inte med så många spel till den konsolen (Conker: Live & Reloaded det enda bra), men det återgäldade de genom att vid Xbox 360:s lansering släppa två stycken samtidigt: Perfect Dark Zero och Kameo: Elements of Power. Självklart skaffade jag mig båda två och här kommer recensionen av Kameo: Elements of Power.

Rare tar en otrolig tid på sig med att utveckla sina spel. Kameo: Elements of Power var från början planerat att komma till Nintendo 64, under den tid då Rare var Nintendos förlängda arm och då tanken på att de två företagen någon gång skulle gå skilda vägar inte existerade. När ett spel varit under utveckling så länge skulle man ju kunna förvänta sig ett smärre mästerverk, men då spelet faktiskt har fått ganska tveksam kritik försökte jag hålla mina förhoppningar, trots det stora Rare-fan jag är, så låga som möjligt. Med tanke på hur länge jag sett fram emot spelet var det svårt, för att inte säga omöjligt.

Spelet är ett klassiskt äventyrsspel. Huvudkaraktären heter Kameo och hon har fått hela sin familj kidnappad av en ond varelse som med hjälp av en armé av troll strävar efter världsherravälde. För att förhindra detta hemska från att inträffa måste Kameo använda en bok kallad The Wotnot i vilken hon ska samla en massa varelser. Dessa varelser kan vara allt från drakar till rullande stenblock (ni läste rätt, en av karaktärerna består faktiskt enbart av en hög rullande stenar, ja, Rares fantasiförmåga är det då i alla fall inget fel på), och Kameo kan förvandla sig till dem när hon vill. Handlingen i spelet är inget vidare, den är klyschig och förutsägbar, men som tur var är handlingen inte heller det viktigaste i detta klart Zelda-inspirerade äventyrsspel.

Spelet är till Xbox 360 och även om man märker att grafiken är väldigt snygg är det inte alls lika omskakande som man kunde ha trott. Det är långt ifrån fult men förvänta er bara inte samma upplevelse som när Mario tog sina första stapplande steg i en helt ny 3D-värld.

Som jag nämnde tidigare kan Kameo förvandla sig till olika varelser och utnyttja deras förmågor, och detta är en av spelets absolut största fördelar. Problemen man stöter på kräver nästan alltid att man förvandlar sig till någon av varelserna, och då varje varelse har en alldeles egen förmåga (draken sprutar eld, stenmonstret kastar stenar, et cetera …) blir det sällan tjatigt utan oftast mycket varierande.

Rares spel brukar vara väldigt långa och ambitiösa, och man ska ofta samla på alla möjliga föremål. Detta går i vissa av deras spel till överdrift, och det bästa exemplet (eller kanske snarare sämsta om man ser det från en annan synvinkel) på det är Donkey Kong 64. Det känns som om Rare ofta tar med en massa onödiga moment i sina spel, en massa meningslös back-tracking (att gå tillbaka till redan besökta platser), bara för att ge oss många speltimmar. Och det jag vill komma till med detta är att Kameo: Elements of Power på den punkten skiljer sig från Rares andra spel. Spelet är nämligen inte särskilt stort – för mig tog det bara något över tio timmar att klara – något som jag absolut inte endast ser som negativt, nej, tillskillnad från spel som Star Fox Adventures är det intensivt hela tiden, och det är inte mycket samlande och inte mycket back-tracking.

En annan sak Rare är känt för är att ständigt härma Nintendo: Banjo Kazooie var en ambitiös efterapning av Mario 64, Diddy Kong Racing en sämre version av Mario Kart 64 och Kameo: Elements of Power är tydligt inspirerat av den fantastiska spelserien The Legend of Zelda (som jag antar att alla på Catahya antingen har spelat eller hört talas om). Här är det också tempel man måste besöka, två av dem kallade Forest Temple och Water Temple (ni som spelat Ocarina of Time känner igen dessa namn), och även här har man en häst man kan rida över fältet på. Det finns också mycket som skiljer det från Zelda-serien; det har tillexempel en mycket mer lättsam och lekfull stämning än vad spelen i The Legend of Zelda brukar ha (och så är det naturligtvis inte heller lika bra). Men jag har egentligen inget problem med att företag inspireras av varandra, i alla fall inte när spelen som skapas är så bra som Kameo: Elements of Power är.

Något som jag också tycker mycket om med spelet är dess plattformsinslag. När jag spelar Kameo: Elements of Power – där jag antingen som ett stort snömonster klättrar uppför väggar eller som en underlig snögubbe glider nerför isbanor – inser jag att det görs alltför få plattformsspel nuförtiden.

En störande faktor i spelet är att man ständigt kan fråga om hjälp och få detaljerade beskrivningar över vad man ska göra när man har fastnat, och detta förstör ju det roliga i att klara klurigheterna själv. Som tur var kan man ignorera denna hjälp (även om han som erbjuder den då och då kommer med irriterande kommentarer för att ha blivit bortglömd … och det kan han gott ha för att försöka förstöra min spelupplevelse).

Något som tydligt visar Xbox 360:s kraft är när Kameo befinner sig på det stora fältet, där är det nämligen ständigt ofantliga arméer av troll och människor som strider mot varandra och det är sannerligen en imponerande syn. Det kommer även moment i vilka man måste delta i dessa strider i form av att skjuta iväg katapulter eller tända på kanoner och detta är välkomna avbrott i ett annars klassiskt soloäventyr.

Kameo: Elements of Power är varken originellt eller stort, men det är underhållande, varierande, och en strålande anledning till att skaffa sig Xbox 360.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *