Kingdom Hearts 2

3 november 2007

Tillverkare: Square Enix

Kingdom Hearts. Spelet där Cloud Strife utan omsvep pucklade på Långben med sitt legendariska Buster Sword. Ett vågat experiment, vars mottagande dock var övervägande varmt, såväl av ortodoxa ankister som av de stackare som förgäves försökte återuppväcka Aeris i Final Fantasy VII. Givetvis höjdes många röster i protest, okonventionellt och illusionsraserande som spelet var, men även på grund av inflationen på Disney-karaktärer, på bekostnad av alla de utlovade “kära återseendena” från Squares titlar.

Det märks att utvecklarna har lyssnat till konsumenternas kritik, och försöker nu, fyra år senare, med uppföljaren Kingdom Hearts 2, leverera ett spel i vilket allt det som definierade originalet och gav det dess säregna charm finns intakt. Kanhända lite för intakt. Det märks att Tetsuya Nomura och grabbarna har valt att satsa på säkra kort, vilket resulterar i en ständig känsla av deja vú. Man återser platser som Halloween Town, Agrabah samt ett restaurerat Hollow Bastion, men bjuds även på nya miljöer, däribland Odjurets slott samt Port Royal från Pirates of the Caribbean. Den sistnämnda skiljer sig, liksom Jack Skellingtons hemstad gjorde i originalet, något från den färggranna massan pastellfärgade Disneyvärldar, då dess grafiska stil är mer fotorealistisk och närmast kan liknas vid den i Final Fantasy X. Att även Klaus Badelt’s originaltema från filmerna kör igång varje gång det vankas slagsmål samt det faktum att en viss piratkapten ränner omkring likt en yrvaken kyckling gör säkerligen det här stoppet på nyckelbäraren Soras episka resa till mångas favorit.

Sora, ja. Vår kramgoa lilla utkorade, återigen gestaltad av den inte längre så lilla Haley Joel Osment, får den här gången dela på rampljuset med den mystiske blondinen Roxas. Faktum är att man knappt ser skymten av vår hjälte under spelets inledande timmar, vilka för övrigt i mitt tycke är de bästa i spelet. Då Sora är en gladlynt gosse med en positiv livssyn, brottas vår nykomling med en hel hop existentiella frågor. Det blir en hel del stirrandes ut i tomma luften, varierat med bitterljuva tårar, något som har definierat Final Fantasy-serien i snart ett decennium. Emo-kidsen skulle hurra om de inte hade glömt hur man gjorde.

Rent spelmässigt finner man dock inte mycket nytt under solen. Stridssystemet är detsamma, kanhända till och med något simplifierat då man allt som oftast klarar sig med att lobotomerat hamra på attack-knappen. Den enda egentliga nyheten är att man numera kan fusa sig med såväl Kalle som Långben, och på så vis erhålla några nya förmågor. Förvänta er dock inga spektakulära förvandlingar á la Dragonball Z, det enda som förändras rent utseendemässigt är att Soras skjorta byter färg.

Bandesignen är inte heller något att hurra för. Den består oftast av maskerade korridorer, varierat med en och annan öppen plats nu och då. Alla pussel från originalet är som bortblåsta, något som alla sidequests synbarligen också är. Spelets enda frivilliga boss är en viss vithårig katanasvingare, vilket kan tyckas som något fattigt om man jämför med originalets alla hårdingar. En besvikelse där.

Jag vet att jag låter övervägande negativ, men faktum är att Kingdom Hearts 2 trots allt inte är något dåligt spel. Mixen av Disney och Final Fantasy har dock mist nyhetens behag, och är inte längre lika ögonbrynshöjande. Trots det håller musiken samma höga klass som förut, Yoko Shimuras kompositioner varvat med Utadas ledmotiv är ren magi, och storyn är den här gången rejält mycket mera komplex och förvirrande, i alla fall för dem som inte har orkat pina sig igenom kortrollspelet Chain of Memories till GBA. Ibland ryser man till och med av välbehag, t.ex. då Cloud och Squall slåss sida vid sida, eller då man får spanka Setzers albinorumpa med en batong. Men dessa ögonblick är få, och allt som oftast gäspar man sig bara igenom mediokra miljöer i stil med Nalle Puhs sömniga Sjumilaskog.

Grunden till ett riktigt bra spel finns här, och om Square Enix hade vågat ta ut svängarna lite mer hade det här kunnat bli en riktig pärla. Nu är det emellertid bara bra.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *