Knights of the Old Republic 2: The Sith Lords

4 april 2008

Tillverkare: Obsidian Entertainment

Du är en Jedi exil – kallad the Exile – och du är den sista levande av ditt slag. Sithstyrkorna är på jakt efter dig för att utrota de sista kvarlevorna av Jediorden som gick i spillror i the Jedi Civil War.

I stil med det första spelet så börjar det här med att du vaknar – fast nu befinner du dig på en okänd plats utan att veta hur du har hamnat där, och kort sagt så behöver du hitta en väg ut och samlar på dig ett par följeslagare på vägen. På det stora hela så handlar spelet om att jaga rätt på de Jedimästare som fortfarande eventuellt lever, och övertala dem att träda fram och kämpa mot Sith – eller att döda dem om du föredrar den Mörka Sidan.

Storymässigt så är spelet ingenting i jämförelse med ettan, och den bit som eventuellt hade kunnat vara en plot-twist är så förutsägbar från så tidigt att det blir en trist ”jaha, so what?”-upplevelse. Men, man spelar inte spelet så mycket för den väldigt spännande storyn – man spelar det för att det trots den högst bristfälliga handlingen och otroligt antiklimatiska slutet förvånande nog är ett bra spel.

Man kan samla på sig en mängd följeslagare precis som i första spelet, och en del av relationerna påminner kanske lite för mycket om vad man haft tidigare. En annan Jedi som man har ett ovanligt starkt band med genom Kraften låter kanske bekant? På det stora hela så finns det däremot nya och intressanta karaktärer, och alla med sina egna historier. Något som skiljer sig väldigt mycket från första spelet är att man här faktiskt kan påverka alla sina följeslagare (utom Kreia, som förblir neutral i sin alignment) – är man själv ond så kan man få dem att bli onda och är man god kan man få dem att bli goda. Hur bra det går beror på hur mycket inflytande man har över dem, och inflytande får man genom att handla på rätt sätt och säga rätt saker i dialoger. En karaktär som från början är god får man på sin sida om man är generös, omtänksam och hjälpsam – eller åtminstone genom att verka vara en sådan – och så vidare med det som passar de olika karaktärerna. Att svara vad man tror att de vill höra i dialoger är ett bra sätt att öka sitt inflytande – men att säga uppenbart onda eller goda saker ger poäng för respektive sida.

Det mesta man gör och säger kan påverka ens ståndpunkt – mördar man folk blir man ondare, och är man hjälpsam så blir man godare. Att kunna påverka övriga karaktärer är ett bra plus och något som man saknade lite i första spelet: att det inte gick att påverka dem på något sätt. Högt inflytande kan dessutom leda till att de avslöjar saker om sig själva eller om handlingen i helhet som de inte skulle ha gjort annars – och med tanke på storyn som helhet så vill man gärna ta vara på det bra som finns.

De flesta karaktärer som är levande – det vill säga inte droider – och inte redan är Jedi kan bli tränade till att bli det. Det enda som behövs är rätt mängd inflytande och att man har besökt rätt platser eller gjort rätt saker. De övergår då till att bli diverse Jediklasser istället för sina gamla, vilket åtminstone jag tycker är en trevlig bonus, men det finns inget som säger att de måste byta, såklart.

Något annat nytt på karaktärsfronten är att de agerar gentemot varandra – oftast när man kliver på sitt skepp efter en kortare frånvaro, då man får se klipp med vad de säger till varandra. Det är inte så mycket som påverkar handlingen i sig, men det gör upplevelsen lite roligare.

Själva spelandet är detsamma som i ettan – man styr en karaktär åt gången och övriga (max 2 åt gången, resterande väntar på annan ort tills man byter) springer efter. Man kan växla mellan vilka av de max 3 karaktärerna som man vill styra, och under en strid kan man pausa spelet och ge instruktioner till vad de ska göra. Ett stort plus jämfört med ettan är att det finns betydligt fler feats och Force Powers som man kan välja mellan allteftersom man går upp i level – och eftersom man här är Jedi redan från början så får man möjlighet att utnyttja mycket av det.

Det finns 3 klasser att välja till huvudkaraktären när du börjar spela: Jedi Guardian, Jedi Sentinel och Jedi Consular. Guardian är bäst på att slåss, Consular är bäst på att använda Kraften och Sentinel har mest skills. Skillnaden på feats och skills är helt enkelt som så att feats används i stort sett uteslutet i strid – bortsett från passiva som att hela sig själv snabbare eller boosta upp skills – och består mestadels av attacker, bonusar och liknande, medan skills är sådant som hur bra man är på att hacka sig in i datorer, dyrka lås eller att övertala andra. För att få ut så mycket som möjligt av spelet skulle jag nog påstå att en Sentinel med hög intelligens är det bästa, för att få så många skills som möjligt, eftersom de ofta kan öppna upp dialoger som du inte skulle ha kunnat utnyttja annars. Har du hög Awareness kan du exempelvis märka om någon ljuger eller döljer något, och är du duktig på att övertala folk … ja, det säger väl sig självt.

När du har kommit till level 15 kan du – om du är tillräckligt god eller ond, håll dig alltså inte neutral – utvidga karaktären till en Prestige Class, om du så vill. Det finns 6 olika, men bara 3 är tillgängliga, och vilka beror på om du är ond eller god, och de tre andra är helt enkelt bara i stort sett identiska motsvarigheter. Dessa ger möjlighet att skaffa ännu fler förmågor av diverse sorter, och många av dem är restrikterade till den specifika klassen.

All valmöjlighet som finns med alla skills, feats och klasser att kombinera ihop gör det till ett valfritt system – mer så än ettan, som sagt. Något av det tråkigaste mot slutet i första spelet var att level 20 var maxgränsen, vilket resulterade i att man inte blev starkare alls i slutet. I KotOR II finns det ingen sådan gräns – åtminstone inte på en så låg nivå – så det finns gott om utrymme att bli starkare hela spelet ut.

När vi ändå är inne och pratar om att bli starkare och starkare … det är den andra stora nackdelen i spelet: det blir för lätt mot slutet. Det finns ett par riktigt svåra strider, men de ligger alla i spelets början, när man inte blivit speciellt stark än. När man har spelat så långt att man precis kan börja åka runt i Galaxen som man vill så är man snart så stark att få strider blir utmanande. Oavsett vad för klass man har så kommer man förr eller senare att bli en mördarmaskin som kan slakta allt som står i ens väg utan mycket möda. Slutstriden kan vara lite jobbig, men mer på ett irriterande sätt än ett roligt. Visst kan det vara lite roligt att springa genom korridorer och hugga sönder Dark Jedis som om de vore små myror som man trampar sönder, men i längden så hade det varit roligare om det var lite mer utmanande. Till och med på svåraste inställningen så är större delen av striderna enkla. En ganska bra skillnad finns i en del när man leder en grupp av de andra karaktärerna utan huvudkaraktären – det är jobbigt, man dör då och då och får ta det försiktigt och smyga runt, vilket är väldigt skoj. När huvudkaraktären återvänder blir allt superlätt; man hugger sig igenom dussintals av de fiender som sköt en annan karaktär i småbitar.

Om man ska sammanfatta allt så är det fortfarande ett bra spel. Det har ett bra system, det har många feats, force powers och skills, man kan påverka de andra karaktärer på ett bra sätt, och det har mycket snyggare grafik än ettan. Det finns en mängd sidohandlingar som man kan följa, och att spela spelet minst två gånger är ett måste i och med att man vill vara både ond och god. Trots den bristfälliga handlingen och en superstark mördarmaskin till huvudkaraktär så får det en fyra.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *