Knock-knock

22 februari 2015

Tillverkare: Ice Pick Lodge

”Don’t look inside the mirror, look out through the window.” – Anonym Anteckning.

I gläntan av en döende skog står ett gammalt förfallet observatorium. Innehavaren av stugan har inte bara fått problem med sömn, utan tiden har också stannat vid början av natten. Dessutom har någon stulit hans dagbok och lämnat anteckningar överallt. Det enda som finns att göra är att återställa det stora huset och leta efter klockan med en identisk frisyr (fråga inte) och röra visaren (och därmed tiden) framåt, mot dagen. Tyvärr är han inte ensam, gästerna som bara kan ses i mörkret jagar honom, försöker ta sig in genom sprickor i huset, precis som den osynliga flicka han måste hitta till varje pris. Men hur kan en vetenskapsman överleva i en värld som saknar logik och där ens eget förstånd går att ifrågasätta? Och det ständiga knackandet …

”Hide and seek is not just a game, It’s a way of life.” – Anonym Anteckning.

Knock Knock är utan tvekan en mest unika upplevelsen jag någonsin fått i ett skräckspel, kanske i alla spel. Ryska skräckspel har fått något av ett rykte på sistone men inte ens de når samma nivå som Knock Knock. Spelstudion sägs ha fått en mystisk e-post i november 2011 som utmanade dem att göra ett okonventionellt spel. Bifogat till denna e-post var 19 filer i ett arkiv som kallas “lestplay”. Gruppen kände sig speciellt utmanade av denna e-post och beslutade att gå framåt med utvecklingen men hela processen har förblivit väldigt hemlighetsfull.
Det finns depression och känsla av hopplöshet oöverträffad i någon historia från väst. Det är inte ett spel man ska döma vid första ögonkastet, trots sin animerade stil är spelet otroligt skrämmande med en atmosfär jag inte kan återkalla i ord. Inga jumpscares eller blodiga klichéer, trots att de skrämmande rösterna är närvarande i ny version. Introduktionen säger själv att det är mer som en slags interaktiv meditation än ett spel.

”Brings me back to my childhood. You hide and feel how the time starts rolling backwards. ” – Huvudkaraktären A. K. Den Inneboende (The Lodger).

Spelet är en kombination av en tvådimensionell och tredimensionell värld, man kan gå fram och tillbaka och upp och ner för stegar. I skogen är det som om det finns olika oändliga vägar som man kan välja mellan. Man måste tända lamporna i huset för att kunna koncentrera sig på att minnas och få möblerna att dyka upp ur tomma intet eller en klocka för att få tiden att gå framåt eller kunna gömma sig för monstren. Se bara till att släcka efter dig så inte monstren smyger sig på dig …

”Time is killing me in my sleep and I’m watching it happen in my dreams.” – Huvudkaraktären A. K. Den Inneboende (The Lodger).

Allting rör sig runt vår mystiska huvudkaraktär som man vet så lite om, inte ens hans namn. Han pratar ett konstigt, Sims-besläktat språk direkt med spelaren, tittar hela tiden på en med trötta ögon. Gestaltningen av en sådan utvecklad psykologiskt djup karaktär är fenomenal, man är med honom hela tiden men kommer aldrig riktigt under skinnet på honom, speciellt i ett spel med bara en karaktär. Monstren är originella och genererar ofta en WTF-känsla och framför allt en känsla av osäkerhet. För jag visste aldrig riktigt om jag gjorde rätt eller om jag gjorde vad spelet ville att jag skulle göra eller ens mekanismerna i det. Det lyckades alltid kasta något nytt på mig med överraskning.

”I don’t want to remember. It’s so repetitive anyway. My state of mind suits me fine – The way it is right now.” – Huvudkaraktären A. K. Den Inneboende (The Lodger).

Det enda jag kan klaga på är att slutet är väldigt abrupt, ingen stor final direkt. Slutet beror helt på vad man gör i spelet men inte på det traditionella sättet. Första gången jag spelade spelet hamnade jag i en situation som bara ledde till game over. Detta är en kombination av intressant utvecklad konsekvensdynamik (tanken på att hur bra man än försöker så kan man ändå misslyckas är intressant och något studion är kända för) och ren frustration för att jag var tvungen att spela om spelet. För allt beror på huruvida man hittar flickan eller inte när man går igenom skogen, gör man inte det hamnar man i min situation eller får det dåliga slutet och spelet berättar så otroligt lite för en. Som tur är det inte ett långt spel och jag njöt lika mycket av det andra gången.

Man rör sig mellan två världar och har ingen aning om vilken som är drömmen, vilket som är verkligheten eller om ens någon av dem är det. Hittar man flickan får man de mest symboliska och psykologiska bilderna uppspelade för sig till ton av en vacker melankolisk musik. Det här är ett spel som inte är beredd att förklara någonting utan man måste själv pussla ihop berättelsen med ledtrådar vare sig det är övernaturligt, vetenskapligt eller psykologiskt orsakat. Om du gillar att ge teorier och liknande åt ett spel måste du spela det här spelet. Det är ett otroligt ambitiöst, konstnärligt och ibland surrealistiskt arbete som jag bara kan applådera. Beviset att spel kan vara en konstform som alla andra medier.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *