Legacy of Kain: Soul Reaver

20 april 2006

Tillverkare: Crystal Dynamics

Kain is deified. The Clans tell tales of Him. Few know the truth. He was mortal once, as were we all …

Med de orden inleds uppföljaren på Silicon Knights vampyrsaga Blood Omen. 3000 år har gått sedan Kain vägrade offra sig för att återställa balansen i Nosgoth och därmed dömde landet till förfall. Vampyrernas antal stiger lavinartat och de sista överlevande människorna är belägrade i norr, låsta i en hopplös kamp mot nattens oknytt.Man axlar manteln som Raziel, förstfödde av Kains sex löjtnanter, och liksom sin mästare en vampyr. Men redan i inledningssekvensen lyckas han göra sin härskare vred, bli slängd i en virvlande malström, frätas sönder bara för att därefter bli återuppväckt av Gud som, något chockerande, visar sig vara en jättelik bläckfisk. Dessutom får han sin hunger efter blod ersatt av ett behov av själar för att överleva. Nu har Raziel bara en tanke i huvudet: hämnd. Huvudbytet är givetvis Kain, men vägen till honom kantas av Raziels bröder som alla vill få nöjet att besegra deras försvagade storebror. Syskonkärlek då den är som bäst.

Nosgoth är, som namnet antyder, en värld väldigt inspirerad av medeltida gotisk arkitektur. Här vimlar av katedralen med rosettfönster, gargoyler och spiror vars syfte tycks vara att punktera himlavalvet. Då spelet släpptes för sju år sedan var det här imponerande, men idag får man mest ont i ögonen av den flimriga grafiken, något som befäster det faktum att 3D åldras sämre än 2D. Över lag är Kains imperium en väldigt dyster plats, detaljfattig och endast i färgerna brunt och grått. En förvisso passande värld för den mörka berättelsen, men ack så tråkig. Musiken går i samma stil, den består mest av stämningsfulla ljud i bakgrunden. Inget som stör, men inte heller något som sticker ut.
Dock finns det ljuspunkter. På äkta Zelda-manér innehåller spelet en hel del dungeons, vissa av dem riktigt nyskapande och kluriga, till stor del på grund av Raziels förmåga att förflytta sig till andevärlden. Där förvrids tid och rum, och detta skänker en helt ny dimension till problemlösningen i spelet. Att kunna fly till andevärlden under en hetsig bosstrid är en välkommen funktion; där kan man i lugn och ro suga in själar för att återställa sin hälsa för att sedan återuppta kampen. Detta medför visserligen att svårighetsgraden på actionmomenten blir löjligt låg; jag har till exempel ingen aning om hur Game Over-skärmen ser ut.
Men i ett spel vars styrka är storyn så är det egentligen inte en nackdel.

Storyn, ja. Sällan har jag upplevt en så engagerande och komplex historia i ett spel. Den kryllar av oanade vändningar, som jag inte kommer att gå in på i detalj med risk för spoilers, men jag kan lova att man höjer på ögonbrynen vid flertal tillfällen. Intressant är också att det inte finns en endaste ”god” karaktär i hela spelet, inga ambitioner om att rädda världen, vilket gör att storyn bisarrt nog känns väldigt trovärdig, trots sin surrealistiska inramning.
Till råga på allt framförs berättelsen mästerligt av röstskådespelare som verkligen lyckas göra karaktärerna trovärdiga, speciellt Simon Templeman som Kain. Hans något knarriga gammelmansröst passar som klippt och skuret spelets sinistra antagonist. En eloge till honom.

Tyvärr är inte själva spelbarheten lika tight. Kameran krånglar titt som tätt, trots möjligheter att justera den själv, vilket kan vara irriterande under flera av spelets plattformsmoment. Dessutom känns det som om Raziel skulle vada i sirap, men jag antar att det är förlåtligt, han är ju trots allt en zombie med nästan alla sina muskler bortfrätta. Striderna är också de väldigt klumpiga, man har i princip bara en attack till sitt förfogande, plus att man kan plocka upp olika vapen som egentligen inte tillför någonting extra alls. Intressant är dock att eftersom de flesta av spelets fiender är vampyrer räcker det inte med att bara klösa dem i småbitar, utan man måste antingen utsätta dem för starkt solljus, slänga dem i vatten eller spetsa dem. Dock gäller det att minnas att Raziel besitter samma svagheter som de, vilket innebär att man omedelbart förflyttas till andevärlden om man dimper ner i plurret.

Det är egentligen kontrollen som hindrar spelet från att få full pott. Den, och den trista leveldesignen. Om man bortser från detta är Legacy of Kain: Soul Reaver snudd på fantastiskt, ett Zelda för gothare med smak för intelligent story och aristokratengelska. Ett spel alla vampyrromantiker med självrespekt borde ha i sin spelhylla.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *