Mega Man 9

13 mars 2010

Tillverkare: Inti

Mördarrobotarna har slagit till, och bara en man kan rädda dagen.

Mega Man.

Ja, den blå cyborgpojken som en gång medverkade i några av spelhistoriens bästa plattformsäventyr. Som sedan gick ned sig, och som till sist slutade som ett digitalt husdjur i Mega Man Battle Network.

Han är tillbaka. Och han är i bättre form än på länge.

Att spela Mega Man 9 är som att resa tjugo år bakåt i tiden. Spelet ser ut, känns och låter som en gammal 8-bitstitel. Musiken andas härlig retronostalgi, med muntra chipdängor som ögonblickligen sätter sig i huvudet. Flera av melodierna är omedelbara klassiker, av samma kaliber som Elec Man eller Cut Man. Man visslar med, nickar i takt och sätter sig vid Youtube för att leta efter remixar. Som givetvis finns.

Precis som musiken är grafiken trogen sina rötter. De färggranna sci-fi-miljöerna är uppbyggda av en NES-doftande pixelgrafik, som hämtad från tidigt 90-tal. Till och med grafikbuggarna från originalspelen finns med. Flimrande skrämar, nedsatt framerate – utvecklarna har inte prutat på något när det gäller att återskapa känslan av att tiden har stått still. Som en inbiten ”det var bättre förr”-sägare tackar jag och tar emot, med öppna armar.

Mega Man 9 består av åtta banor, plus en sista bana där slutbossen huserar. Det är fritt fram att välja i vilken ordning du tar dig an banorna, men att besöka dem i en viss ordning kan ge klara fördelar. Vid slutet av varje bana väntar nämligen en boss, och då du besegrar den får du tillgång till hans eller hennes unika specialförmåga. Det kan vara fråga om allt från att trolla fram betongblock till att frammana ett svart hål, som skapar kaos på slagfältet.

Bossarna visar alla prov på karaktärsdesignerns kreativitet. Man möter klunsen Concrete Man, bling-blingaren Jewel Man och den smäckra Splash Woman. De här filurerna utgör sällan något större hinder i sig själva. Några laserskott och de är ett minne blott. Men även om de är rätt så mjäkiga är resan till dem något som kan ge vem som helst gråa hår.

För Mega Man 9 är svårt. Dödligt svårt.

Spelet har kallats sadistiskt. Det har kallats oförlåtande. Det har kallats för en självspäkningssimulator.

Och allt är sant. Varendaste steg är en kamp i sig. Fiendefloran är din värsta mardröm, och den vill inget hellre än se dig död. Luften viner av energiklot och svävarrobotar. Under dig finns taggar, om där alls finns någonting. Eller bubblande lavapölar, som ögonblickligen reducerar dig till metallskrot. På marknivå är situationen inte bättre. Där väntar mördarmaskin efter mördarmaskin. Spindlar, elefanter, drakar.

Till en början tycker jag att det är roligt. Jag uppskattar utmaningen. Men när jag dör på samma jävla tagg för trettionde gången börjar jag tappa tålamodet. Jag kämpar, svär, fräser. Efter att ha upprepat alla mina svenska svordomar, och börjat svära på finska, kanske jag äntligen lyckas ta mig vidare. Bara för att bli spetsad på en flygande sax. Game over. Försök igen.

Jag vill skrika. Kasta handkontrollen i väggen. Gråta som ett barn.
Det värsta är att spelet aldrig är orättvist. Aldrig någonsin. Den enda du kan skylla på är du, dina reflexer och dig själv.

Till sist orkar jag inte mer. Det är inte roligt längre. Kanske beror det på att jag är ett barn av McDonalds-generationen, som är van att få allting serverat och färdigdukat. Snabbt, lätt och utan problem. Att jag inte är beredd att nöta samma parti i timmar, bara för att dö på nästa skärm.

Kanske jag helt enkelt inte är tillräckligt hardcore.

Hur som helst ger jag upp. Lägger ifrån mig handkontrollen.

Och stänger av.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *