Neverending Nightmares

30 mars 2015

Tillverkare: Infinitap Games

År: 2014

Speltid: Högst 1,5 timme

“Det här är inte ett typiskt skräckspel. Jag har inte gjort spelet för att skrämma slag på dig med plötsliga skräckeffekter. Jag har gjort det för att framkalla den tryckande och obehagliga atmosfär som speglar mina erfarenheter av psykisk ohälsa.” – Matt Gilgenbach, projektledare.

Bakgrundshistorien till Neverending Nightmares kommer att påverka hur du ser på spelet och spelupplevelsen. Efter speltillverkaren Matt Gilgenbachs kommersiella misslyckade (men kritiskt lyckade) spel Retro/grade drabbades han av allvarlig depression. Det i sin tur ledde till han blev paranoid, självmordsbenägen, fick panikattacker och fantiserade om att skada sig själv. Men istället för att fullfölja dessa tankar skapade han ett indiespel som skulle ge spelaren en liknande upplevelse, skapa förståelse för vad allvarlig depression är och potentiellt hjälpa folk med dessa problem. Istället för att fly från dina inre monster blir du här tvingad att möta dem, nere i mörkret.

Neverending Nightmares ser fantastiskt ut. Allt ser ut som att det har ritats för hand i en gotisk stilistisk värld där du bara kan interagera med färgade förmål. Spelandet i övrigt är väldigt minimalistiskt och skapar en känsl av hjälplöshet likt Amnesia. WASD för att röra dig och SPACE för att plocka upp saker … eller gömma dig. Också ljuddesignen är utmärkt med en specialgjord teknik för hörlurar (som man ändå alltid ska ha när man spelar ett skräckspel) där du hör alla sorters obehagliga ljud bakgrunden. Musiken och miljöerna är monotona och många rum upprepar sig för att ge en känsla av hopplöshet där det känns som att du inte kommer någonstans trots att du gör det. Sängar är checkpoints och interaktionen med dem är mycket mer nyanserad och innovativ än i tidigare spel. Spelet är en intressant hybrid mellan två- och tredimensionella miljöer som om man kan röra sig i det tvådimensionella rummet, vilket blir relevant för din överlevnad.

Jag ingen anledning att berätta vad spelet handlar om för det är en historia som pusslas ihop långsamt via ledtrådar och i slutändan är det atmosfären och känslan som är poängen med spelet. Man vet inte vad som är verkligt, övernaturligt eller bara en dröm. Gilgenbach för också in bibliska referenser, något som blir allt ovanligare i ett sekulariserat samhälle. I min mening är spelet en aning dyrt för att bara vara lite mer än en timme även om man vill hitta alla sluten.

Det finns tre slut, vissa är bättre och mindre abrupta än andra. Anledningen till detta är enligt Gilgenbach att han inte ville ge ett falskt lyckligt slut där en mentalsjukdom bara försvinner. Spelet är tänkt som en bergochdalbana av oupphörlig skräck och den lyckas för det mesta generera obehag och ett par hopp från mig. Om du har någon som lider av depression så be dem att spela det här spelet så får de en chans att objektifiera sina problem för att förhoppningsvis kunna hantera dem eller om du bara vill ha ett trevligt litet skräckspel finns något här att hämta likaså.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *