Okami

7 december 2008

Tillverkare: Clover Studio

Nu när folk sitter och leker med den nya generationens spelkonsoler går jag och köper ett Playstation 2, för att ta igen lite av åren jag har missat sen ett Nintendo 8-bits stod framför TVn. Om spel som Okami är vad jag har missat så verkar det som att spelvärlden har mer att erbjuda än jag vågade hoppas på.

Okamis mest framträdande drag är som ett direkt slag i ansiktet på en masochist. Den underbart annorlunda grafiken. Efter sagoberättarens något långa introduktion öppnas en värld målad i vattenfärgsliknande drag med pastellschema. Det är mjukt och flytande, med relativt få detaljer. Framför dig springer en vit varg med lite konstiga röda tecken på sig. I vargens fotspår följer en massa blommor och blad, och fler blir det ju snabbare vargen springer. Det här är Amaterasu, solgudinnan du ska guida genom ett mytologiskt Japan.

Storyn är sagomörk till sin natur. Introduktionen berättar om en hundra år gammal legend, om hjältemod och ett monster som förpassas från världen med hjälp av solens gudinna. Nu är Orochi, det mytologiska monstret med åtta huvuden tillbaka och sprider mörker över den fina japanska landsbygden. Amaterasu vaknar åter till liv, för att skänka sin gudomliga kraft till människorna. Problemet är, i sann spelstoryanda, att hon har tappat mycket av sin forna styrka och måste till att börja med leta upp sina gamla krafter, som gömmer sig i stjärnbilder.

Här introduceras det andra originella draget efter grafiken. Det kallas för Celestial Brush och är förmodligen den mest intressanta aspekten av spelet. Amaterasu är som sagt en gudinna och hon är till råga på allt en konstnärinna också. De gudomliga krafterna tar sitt uttryck i diverse penseldrag som kan göras på den vita duken som är världen. Med ett enkelt knapptryck förvandlas de läckra landskapen till en ofärdig tavla, som du kan måla diverse mönster på. Amaterasu kan få solen att gå upp, träd att blomma, vinden att blåsa och en massa andra naturliga fenomen. Det här fungerar lika väl i strid som när man springer omkring och utforskar världen. Faktum är att denna pensel måste användas mest hela tiden om man vill komma någonstans. Inte helt lätt att vänja sig vid att man ska måla ihjäl skurkar som tappat färgen, men bara lugn, det kommer. Och om man glömmer bort någon penselteknik så finns det en kom-ihåg-meny.

Resten av det tekniska påminner en hel del om vissa Zeldaspel, till exempel Ocarina of Time, Twilight Princess med flera. Det gäller att samla diverse föremål, alltifrån heliga ben för din hälsa och gudomliga vapen för dina fienders ohälsa. Äventyrskänslan är överlag som ovan nämnda spel, med varierande skillnader. Levelsystemet är speciellt värt att nämna, eftersom det är så oerhört snällt. Istället för att döda bossar för hjärtan ska du här få träd att blomma, djur att bli mätta och liknande harmlösa saker (även om vägen dit inte alltid är lika harmlös). För varje god gärning som gudinna du gör får du Praise, som sedan används för att ”köpa” lite mer hälsa, lite mer bläck till din pensel och så vidare.

Stridssystemet fungerar alldeles utmärkt. När Amaterasu springer på en fiende (ofta i formen av Demon Scrolls som svävar omkring) så dyker en barriär upp och bildar en temporär arena. Här slåss man med sina vapen och med sina penseltekniker mot en uppsjö av fantasirika fiender, från små apliknande varelser som spelar på ett stränginstrument till mekaniska ugglor som höjer på hatten. Oftast klarar man av det genom att bara puckla på och akta sig för slag. Men ju längre in i spelet man kommer desto mer kreativ i sina strategier måste man bli. Vissa flygfän måste man blåsa ner från luften och levande igloos måste man tända eld på, för att nämna något. Det är roligt och varierande. Bossarnas svagheter är såklart allra roligast att knäcka.

Okami är ett relativt långt äventyrsspel, med cirka trettio speltimmar för att dra igenom huvudstoryn och jag vet inte hur många för att klara av allt annat roligt. Storyn bjuder på tillräckligt många vändningar för att det ska vara intressant hela tiden, även om vissa delar såklart är mer intressanta än andra. Sen kan man alltid roa sig med att leta rätt på hundra Stray Beads, som ligger utplacerade på mer eller mindre kluriga ställen. Om man är riktigt ihärdig kan man alltid försöka öppna alla menyer med fakta också. Man kan till exempel se vilka av alla fiskar man har fångat och hur många som finns kvar. Det finns även en rad olika tekniker att lära sig av en gammal gubbe, varje till sitt pris. Några heliga artefakter att samla på sig. Kort och gott: vill man fördjupa sig i Okami så finns möjligheten.

Så här långt är allt riktigt, riktigt bra. Jag fastnade totalt i Okami och satt ofta många timmar i sträck framför TV:n även när jag definitivt borde ha gjort annat. Men det finns ett problem som inte är mindre än enormt. Det är för enkelt. Även om vissa strider bjuder på lite klurigheter att knäcka så är det praktiskt taget omöjligt att dö. Till att börja med så kan man ha 99 av varje heligt ben, och det finns tre sådana. Sen har man en Astral Pouch, ett magiskt föremål man fyller med mat. Är den full (vilket den blir relativt snabbt) och man skulle råka dö så återuppstår vår solgudinna genast. Det finns även ett lite mer ovanligt föremål som gör att denna matväska fylls med en gång. I längden blir det här lite tröttsamt.

Att det är nästintill omöjligt att dö kan jag leva med. Men att alla pussel överlag är alldeles för enkla är det största problemet med bristen på svårighetsgrad. Celestial Brush-systemet bjuder på en sådan oerhörd potential att jag blir ledsen när den inte använts till den grad som är möjlig. Det är sorgligt. Fast det finns ändå vissa partier som kräver en hel hög med hjärnceller, så lite utmaning finns ändå.

Okami är ett underbart spel som rekommenderas varmt. Jag skulle gärna vilja ge det högsta betyg för att det lyckas med så mycket, men jag ska vara så grym och sänka det på grund av problemen med svårighetsgrad. Det borde dock inte hindra någon från att spela det. Om du har Playstation 2 eller Wii i närheten så är det bara att skaffa det omgående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *