Paper Mario: The Thousand-Year Door

17 februari 2006

Tillverkare: Nintendo

Prinsessor har en något otrevlig tendens att ständigt bli kidnappade, ja, om de heter Zelda eller Peach gör ingen som helst skillnad, det kommer ändå att sluta med att man måste rädda dem. Paper Mario: The Thousand-Year Door är något så ovanligt som ett rollspel med allas vår rörmokare (jag undrar egentligen hur ofta han har tid till att utöva sitt egentliga yrke) Mario i huvudrollen, och det visar sig naturligtvis att Peach – den sabla prinsessan – återigen måste hämtas ut ur lejonets kula. Mario och Link borde skapa en klubb för folk med ensidiga förhållanden.

Om man bortser från det faktum att det är ett rollspel finns det även en annan sak som skiljer det från våra tidigare strapatser med Mario, nämligen att allt – husen, miljön, karaktärerna, ja, med allt menar jag verkligen allt – är av papper. Det är helt enkelt ett ganska platt spel, och då menar jag det inte i en negativ bemärkelse.

Det hela börjar med att Mario får ett brev från Peach i vilket det medföljer en skattkarta. Prinsessan skriver att hon funnit kartan i en stad kallad Rogueport och att hon behöver Marios hjälp (som vanligt, alltså) för att hitta skatten. Mario – nu platt både bokstavligt och inte bokstavligt talat – ger sig naturligtvis genast iväg till Rogueport bara för att till allas outgrundliga förvåning – inte minst spelarens – upptäcka att prinsessan är försvunnen. Han inser snabbt att den karta som Peach skickade till honom visar vart sju kristaller ligger gömda, sju kristaller som enligt legenden förenade skall öppna en dörr (The Thousand-Year Door). Självfallet åtar sig Mario detta uppdrag och hans jakt efter kristallerna inleds. Handlingen känns inte längre särskilt fräsch, Peach har trots allt blivit kidnappad så många gånger tidigare att man snart inte orkar bry sig längre, men även om Bowser har en roll i spelet så står han som tur var inte bakom kidnappningen den här gången.

Det här är väldigt olikt de Mario-spel vi är vana vid, och den som förväntar sig ett roligt plattformsäventyr får leta någon annanstans. Precis som i de flesta rollspel så handlar det mycket om att levla upp genom att besegra fiender, och precis som i de flesta rollspel så får Mario en bunt följeslagare som var och en har sina egna förmågor. En operasångare, en sköldpadda och en Yoshi är bara tre exempel på karaktärer som man under spelets gång får stå ut med att ha i sin närhet.

Det finns väldigt många som värdesätter spellängden som det absolut viktigaste. Frågar man ett antal människor vad de tycker om ett visst spel så är det inte ovanligt att flera påpekar att det är alldeles för kort, att det tog slut alltför fort och att de därför inte tycker om det. Själv förstår jag inte hysterin kring att ett spel måste vara långt för att vara bra, nej, själv föredrar jag ett kort och intensivt spel fram ett långt och utdraget. Tyvärr tillhör Paper Mario: The Thousand-Year Door den senare kategorin. En av de viktigaste egenskaperna i ett spel är variation, och ju längre det är desto fortare känns det upprepande. Paper Mario: The Thousand-Year Door är mycket stort och, visst, mestadels är det också roligt, men det är alldeles för långt och alldeles för sabla utdraget. Vissa partier känns upprepande och sega och efter att ha kommit en bit in längtar man bara till den stund då det någon gång tar slut. Och detta är synd med tanke på att det stundtals är väldigt roligt, och med tanke på att det finns partier då man inser att det verkligen är värt den tid det tar. Dessvärre kan dessa ofta blekna i jämförelse med dem i vilka man suckar djupt, tittar oroligt på klockan och kommer på att det finns något annat man kanske egentligen borde göra.

Det verkar som om spelskaparna har lagt till en massa meningslös back-tracking (att behöva vandra tillbaka till redan besökta platser) enbart för att utöka speltimmarna. När man för tredje gången är tvungen att gå samma sträcka och för tredje gången är tvungen att besegra samma fiender känns det bara som slöseri med tid.

Då Mario stöter på en fiende förflyttas man till en arena där man framför en publik får strida mot den. Där får Mario användning av sin hammare och av sina medföljares olika attacker för att besegra fienden, och publiken kan antingen jubla eller bua beroende på hur bra man presterar. Detta system är annorlunda, smart och till en början också roligt, men med tanke på hur stort spelet är kan man komma att bli lite trött på de oftast ganska tidskrävande striderna som inte erbjuder mycket variation.

Självfallet är inte allt med spelet negativt, tillexempel är den tvådimensionella grafiken otroligt vacker, och det känns verkligen som om hela världen är av papper. Spelskaparna har även utnyttjat Marios platthet på ett exemplariskt och finurligt sätt; när han inte måste förvandla sig till en pappersbåt för att ta sig över vatten måste han förvandla sig till ett pappersflyg för att ta sig över ett stup. Jag skulle kunna fylla flertalet pappersark med uppräknandet av roliga idéer där tillverkarna använt sig av spelets platthet, men då jag inte vill att ni ska somna av tristess eller slänga ut datorn genom fönstret av vrede har jag valt att begränsa mig till de två ovanstående exemplen.

Jag har redan nämnt att det finns många delar i spelet som är mycket roliga, och om jag raderar bort alla meningslösa och utdragna timmar från hjärnan så har jag några riktiga guldkorn kvar. Till exempel är de partier i vilka Mario får agera som privatdeckare ovärderliga. Att spelet också innehåller en stor dos humor – det vågar faktiskt driva med sig självt – är en klar fördel. I ordets rätta bemärkelse har nog aldrig Mario varit såhär rolig innan.

Paper Mario: The Thousand-Year Door finns bara att skaffa sig till Gamecube. Jag ångrar inte att jag tog mig tid till att spela det, nej, i överlag är det värt de timmar man spenderar framför teven och jag rekommenderar alla som vill ha en annorlunda Mario-upplevelse att köpa det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *