Playelf 2

21 oktober 2004

Tillverkare: Håkan Ackegård, Åsa Hedenskog

Som självutnämnd spelledare satt jag i rummets skönaste fåtölj. På mitt huvud så hade jag spelledarens tecken, en vikingahjälm i plast. Jag var diktatorn som enligt regel nr 1 “alltid har rätt”, och skulle jag någon gång anses ha “fel” så gäller regel nr 2: “Se ovanstående regel”. Framför mig hade jag en del av de offergåvor (paprikachips, salta pinnar, popcorn och ett stort ölglas som hela tiden skulle vara påfyllt) som äventyrarna lagt fram för att blidka källmästaren och inte dra hans vrede över sig så att de måtte dö. Det syntes att jag njöt av makten och överflödet. Bredvid mig satt äventyrarna: Grack (Mika) Goblinstekare, den värsta kocken i hela landet Flosk, Dian(a) (Viktor) Hudsköne, den fagra fotomodellsalven, Henna (Agnes) Lättfot, den otroligt vackra och välformade bimbokvinnan och sist, men inte minst, Kånan (Tony) Massdräparn, anabola steroid-barbaren från Hylte. Tillsammans var de en ganska vanlig grupp i den alldeles för perfekta världen Skönland på Jorninxiska kontinenten.

Ja, Playelf 2 är ett manschauvinistiskt koboldnostalgiskt rollspel på svenska! Vilket gör det till uppföljaren av inget mindre än Playelf. Men då jag tyvärr inte fått mina giriga fingrar på den första utgåvan ännu, kan jag inte ge någon riktig förklaring till vad som är nytt. Och för den som inte förstått det ännu så är spelet till för att liva upp spelkvällen från den alltför seriösa tillvaron med vanligt rollspel. Här är alla äventyrare antingen en Arnold Schwarzenegger x2 eller en kvinna/man som skulle få fotomodellen Naomi Cambell att känna sig som orch i högklackat, för att citera Playelf: “En typisk äventyrare i Playelf har nästan alltid ett fotomodellsutseende, det vill säga vältränad, smidig, smärt på gränsen till anorektisk och med ett utseende som skulle kunna starta ett krig. I de fall där de är fula (oftast manliga äventyrare) så finns musklerna fortfarande där, fast nu kombinerade med en stark utstrålning.” När det är fixat så är det bara att gå in i spelet och försöka ha så mycket nöje som möjligt med sin karaktär. Det enda man behöver ha tillgång till själv är själva slumpfaktorn och karaktärsblad. Slumpfaktorn som består av en massa T6:or (sexsidiga tärningar) använder man sen när man skall lyckas/misslyckas med att göra någonting. Det originella jag stötte på här är att man alltid har en T6 som grund för sina slag, men att man sen ju mer utryckligt man formulerar sig har chansen att få extra tärningar. T.ex. om du skall slå ihjäl den fjolliga alven och säger “Jag dödar den jäveln!” så får du bara en T6. Men om du istället säger “Jag kullerbyttar mig fram och gör sen en trippelvolt innan jag landar mitt framför fiendens fötter och gör ett snurra-runt-huvudet-dubbel-stötar-hugg-slag mot alvkräkets hals så att huvudet flyger iväg 40 meter.” så har man chansen att få spelledarens välsignelse att använda två extra tärningar. Till på köpet så har man möjlighet att “bluffa” när man slår eftersom man alltid slår dolda slag. Ifall man t.ex. slår för lågt kan man säga att man slog högre till källmästaren, men då har alla medspelare rätten att “syna”, d.v.s. kolla så att tärningsslaget stämmer, ifall det visar sig att spelaren “bluffat” så drabbas han/hon av missflyt vilket resulterar i att man fumlar. Men ifall det visar sig att spelaren inte “bluffat” så får han istället flyt som gör att handlingen lyckas mycket bättre.

Reglerna till detta spel finns att hämta på nätet, där man också erbjuds massor av härliga produkter att lägga in i spelet. Bland spelledarpersoner (SLP:s) erbjuds det monster som köttätande lökar, mördarkaniner, Liten Elak Jävel, Stor Elak Jävel och svarta, röda, gröna och vita ninjas. Färdigheter till äventyrare är bland andra döda, supa, förföra, övervåld o.s.v. Och bland vapnen kan det väljas saker som “Förbaskat stort svärd” och “Stor elak pilbåge”. Allt för att minska trovärdigheten i spelet. Till spelledarens stora fröjd finns det också en Hurry-up-Ninja som är den effektivaste hjälp jag någonsin använt mig av för att få in äventyrarna på den väg “jag vill” ha in dem på eller för att skynda på dem när jag har tråkigt. Det finns egentligen inget direkt dåligt med detta spel utan det enda som kan sätta stopp för en underbar rollspelskväll är den egna fantasin (och möjligtvis ifall spelledarens öl tar slut och han känner för att döda alla spelare). Så spelet ger jag en fyra. Långt ifrån världens mest stämningsfulla rollspel, men oseriöst ett av de bättre.

Reglerna till spelet:
http://www.foxtail.nu/playelf.html

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *