Pokémon Go

24 juli 2016

Tillverkare: Niantic

År: 2016

Vid det här laget har väl ingen missat Pokémon Go, det nya appspelet som fått enorm uppmärksamhet sedan det släpptes för ett par veckor sedan (16 juli i Sverige). Spelet är ett augmented reality-spel som använder sig av mobilens gps för att göra verkligheten till spelplanen. Som spelare rör en sig runt i sin stad (spelet är så gott som omöjligt att spela på landsbygden, då det är extremt glest mellan pokémons, gym och pokéstops där) och fångar pokémons, levlar dem och sig själv, tar över gym och plockar upp bra-att-ha-grejer vid pokéstops. En kan bland annat få tag i pokébollar och pokémon-ägg som en kläcker genom att gå ett visst antal kilometer.

Pokémon Go är fantastiskt roligt. Jag är inte så mycket av en spelare, varken i mer traditionell bemärkelse eller när det gäller mobilspel, men jag är helsåld. Pinsamt helsåld. Igår gick jag in på Clas Ohlson och köpte en powerbank medan jag spelade för att kunna spela mer. Idag gick jag äntligen och hämtade min cykel som stått parkerad vid skolan i en och en halv månad för att ha en anledning att spela mer Pokémon Go. Just nu sitter jag och deppar över att det regnar så jag inte kan gå ut och spela. För det är så kul.

Jag gillade Pokémon när jag var liten, men jag tittade bara på tv-serien och samlade på korten; jag spelade däremot aldrig spelen, trots att jag ville (jag hade inget Gameboy). Så den här recensionen är inte skriven i jämförelse med tidigare spel – folk som spelat Gameboy-spelen har antagligen en helt annan uppfattning än mig. Pokémon Go drivs till stor del av nostalgi, såklart, men det som framförallt gör spelet så roligt är att en faktiskt måste göra saker IRL för att ta sig vidare i spelet. Att bara gå runt, runt, runt låter kanske inte så kul, men det är det, speciellt när en faktiskt upptäcker ställen i sin stad som en aldrig tidigare besökt under jakten på pokéstops. Jag är en person som sällan tillbringar mer tid ute än vad jag behöver eftersom större grupper av människor gör mig stressad och obekväm, men under de senaste dagarna har jag varit ute närapå non-stop och besökt Statsparken, Statsträdgården, Botaniska trädgården, följt Fyrisån och kollat på statyer, ställen dit jag sällan varit och aldrig tidigare besökt på eget bevåg.

Och samlat pokémons! Jag spelar inte jättemycket spel som sagt, men jag vet att jag gillar spel som går ut på att samla på sig saker och förfina och maxa sin samling på olika vis och på det viset är Pokémon Go perfekt. Det finns sammanlagt 145 pokémons att upptäcka och ju högre level en själv har, desto bättre och mer sällsynta pokémons kommer en att hitta. Spelet är också miljökänsligt: vattenpokémons är lättare att hitta vid vatten, gräspokémons i skogar och parker, vissa pokémons är lättare att hitta vissa tider på dygnet eller vid vissa typer av landmärken, exempelvis. Det är sådana saker som gör spelet bra – även om kalibreringen är inte alltid är på topp, så är det just interaktionen mellan spelet och den verkliga världen som gör det roligt. Ett minus är dock att en snabbt lär sig vilka ställen det ofta finns mycket pokémon att hämta – ställen med flera pokéstops nära varandra – och därmed går från att upptäcka till att röra sig i rutinerade spår för maxad jakt (förutsatt att en, som jag, har två dagar ledigt att enbart ägna åt att spela – måste en ta sig till specifika ställen för icke-spelrelaterade anledningar är det ju såklart annorlunda).

Mitt främsta klagomål med spelet är att en måste bo eller befinna sig inne i de centrala delarna av den stad för att det ska vara roligt att spela. Eftersom spelet använder sig av faktiska landmärken så som statyer, byggnader, parker, fontäner, etc., för att markera ut pokéstops och gym är det ju logiskt, men en borde fortfarande kunna hitta pokémons ute i det vilda i samma utsträckning åtminstone. Sedan verkar vad som räknas som “landmärken” vara en extremt flexibel kategori – många pokéstops består av sådana saker som gungor och grillplatser. Några av mina favoriter inkluderar “Värdelösa linbanan”, “Overbite Horse” och “Fancy Schmancy Building”, för övrigt.

En del jag inte riktigt vet vad jag tycker om är gymtävlingarna. Pokémonstrider är ju såklart en central del av Pokémon-franchisen, men som upplägget ser ut i Pokémon Go känns det nästan lite överflödigt. I början tyckte jag gymdelen av spelet var helt värdelös – den har en längre inlärningskurva jämfört med resten av spelet, men när en väl börjar komma in i det blir det roligare. Gymdelen är fortfarande det jag lägger minst tid på dock – jag tar mest över gym för att samla XP och coins lite då och då. Men om en inte vill så behöver inte battla med sina Pokémons, så det är bara att strunta i gymmen om en inte gillar dem.

Avslutningsvis tycker jag att Pokémon Go också är intressant eftersom det verkligen känns som första generationen av en ny typ av spel som i stor utsträckning korsar gränsen mellan verkligheten och virtuella världar. Så på något vis känns det som om en kanske helt enkelt är blind för dess brister (utom de väldigt uppenbara, så som att servrarna ofta är överbelastade) eftersom det bara känns nytt, kul och häftigt. Och förhoppningsvis någonting som är under fortsatt utveckling. Och det gäller också Pokémon Go – jag hoppas Nintendo fortsätter att uppdatera det och bygga ut det genom att fixa spelets buggar, låta en byta Pokémons med andra spelare i framtiden (vilket känns som en väldigt central feature) och lägga till fler Pokémons eftersom. Inte för att jag har fångat alla som finns ännu, men det är bara en tidsfråga.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *