Rome – Total War

10 oktober 2004

Tillverkare: Activision

Rome är det tredje spelet i den fantastiska Total War-serien som innehåller de tidigare titlarna Shogun och Medieval. I Shogun befann vi oss i 1500-talets Kina och i Medieval var slagfältet medeltidens Europa. Rome förflyttar sig ännu längre tillbaka i tiden och utspelar sig under Romarrikets tid och själva spelbrädet består av Europa, Nordafrika och delar av Asien.
Det finns flera olika val att spela spelet på. Man kan spela kampanjen och leda sitt rike till storhet, spela historiska slag och få sig lite omväxling från historieböckerna, eller bara starta ett eget slag med det rike och trupper man vill.

Spelbrädet
Själva kampanjen går till genom att man flyttar sina pjäser i drag över brädet, trycker på ny omgång-knappen och håller tummarna. Spelbrädet är grafiskt fantastiskt med sprutande vulkaner, stormar och skiftande årstider.
Man har sina städer som ger trupper och pengar, arméer som man strategiskt flyttar runt och anfaller andra arméer eller belägrar städer, samt armador för att behärska haven. Här är den helt klart bästa förändringen sedan Medieval: kringgående arméer kan nu vandra fritt på kartan (med ett begränsat antal steg, infanteri är långsamt och kavalleri tar sig naturligt fram fortare) och strider blir det bara när arméerna möts.
Arméer kan inte korsa floder utan måste ta sig över broar och vadställen, vilket gör att den lilla strategen i oss kommer fram och har roligt. Man kan även gömma sig i skogar för att skapa bakhåll, eller blockera vägen genom en klyfta; generaler kan bygga temporära fort och utkikstorn om man ska stanna längre. Stora slag som inträffar förevigas på kartan genom minnesmärken, mysfaktorn är hög.

Kampanj
Från början kan man endast spela med de tre romerska husen Julii, Brutii och Scipii, men allteftersom man erövrar länder kan man välja att spela dem senare.
Havet är enormt viktigt i Rome, med flottor kan man landsätta trupper på oväntade platser samt blockera hamnar och strypa handeln, något som kan bli förödande för ett rike i krig. Strider till sjöss är fortfarande helt automatiserat och det enda man får se är siffror på resultatet, vilket är synd. Jag hade hoppats att sjöstrider man kunde styra själv skulle vara introducerat i Rome, men förhoppningsvis kommer det i nästa spel, eller kanske en expansion.
När man börjar belägra en stad kan man börja bygga belägringsvapen så som murbräckor, stormstegar, belägringstorn och sappörer direkt på platsen så arméer slipper släpa med sig de tunga åbäkena över hela kartan.
Själva belägringarna har utökats kraftigt sedan Medieval och briljerar numera. Man kan placera trupper på murar och bekämpa stormstegar, belägringstorn och murbräckor, använda sappörer och rasera murarna, eller bara slå hål i dem med katapulter. Murar, byggnader och belägringsutrustning är väldigt skalenligt och bara en sådan sak att soldaterna höjer sina sköldar över huvudet när de klättrar på stormstegar höjer mysfaktorn enormt.
De tre husen styrs på sätt och vis av S.P.Q.R. (”Senatus Populusque Romanus”, The Senate and People of Rome), som styr Rom. Senaten avgör vart Rom ska rikta sina arméer och vilka man ska bli vänner med. De kan även utdela speciella uppdrag, t.ex. att blockera en hamn eller upprätta ett handelsavtal med en stat.
Diplomatiken har utökats kraftigt i Rome, det liknar nu riktiga förhandlingar. Vill man ha något så får man erbjuda något i gengäld och går motparten inte med på det kan han komma med ett moterbjudande, och så fortsätter det. Man kan erbjuda handelsavtal, ingå allians, ge områden, erbjuda tribut eller en enkel summa pengar, hota med att attackera om de inte går med på det, etc. Själv skulle vilja jag vilja ha haft ännu mer avancerad diplomati, men jämfört med Medieval är det ett enormt steg i rätt riktning.

Slagfältet
Slagfältet har i stort knappt förändrats alls sedan Medieval. Det är naturligtvis snyggare grafik, smartare funktioner och bättre AI, men den största nyheten består utav enheterna själva. Enheterna har blivit mer individuella och dynamiska – de går inte alltid i perfekta led och de har svårt att göra en helomvändning för att möta ett nytt anfall. I Medieval såg man ofta kavalleri som med full fart brakade in i en grupp fiender för att där tvärstanna och börja strida. I Rome är enheterna som sagt dynamiska och kommer kavalleri med full fart mot fiender så rider de rakt igenom, eller åtminstone trycker tillbaka och splittrar fienden. Stridselefanter kan rusa rakt genom tjugo led av soldater, krossande allt i sin väg.
När man anfaller en stad så har man en rad tillhyggen för att slå hål i portar och murar. Sedan, när man väl har tagit sig in, blir det strider på gator och torg tills man intagit centrumet och hållit det en viss tid eller att döda alla fiender innan dess.
Musiken är som vanligt otroligt stämningsfullt som får verkligen adrenalinet att börja pumpa när musiken ökar i takt med att fienden kommer allt närmare.

Som avrundning kan jag intyga att Rome håller alla de oerhörda förväntningar jag hade sedan Medieval. Det är briljant, underbart, genomtänkt, genomarbetat. Det är underbart.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *