Tales of Symphonia

30 juni 2006

Tillverkare: Namco

En av de största nackdelarna med Gamecube är att det finns beklagande få rollspel till konsolen, och den som söker sådana lägger antagligen sina pengar på en Playstation 2 istället där det ser betydligt ljusare ut på den fronten. I den vidsträckta skuggan av Final Fantasy är det lätt att man missar de rollspel som faktiskt kommer till Gamecube, ja, vissa kallar dem bleka kopior, vilket stämmer i många fall men inte i just detta, och väljer att ignorera dem. Vad ska man trots allt ha andra rollspel till när man har Final Fantasy, giganterna som får alla andra rollspel att se ut som vilsegångna myror med usel självinsikt? Detta är en inställning vissa har, och jag hade nu tänkt uppmärksamma er om Tales of Symphonia, ett spel som visserligen har inspirerats av Final Fantasy — den detaljen är svår att missa — men som verkligen inte kan klassas som en blek kopia. Att det sedan finns tillgängligt till Gamecube såväl som till Playstation 2 gör inte saken sämre. Ägare till Gamecube har trots allt inte möjlighet till att vara sparsmakade när det gäller rollspel.

Handlingen i spelet är däremot långt ifrån originell, vi har nog hört den närmare tusen gånger innan och den som inte har hunnit bli trött på den vid det här laget förtjänar en belöning för sin uthållighet. Jag antar att flera redan utefter den senaste meningen kan gissa sig till handlingen, men för er som ännu inte har hunnit så långt i tankeverksamheten kan jag avslöja att en profetia har förutbestämt att en hjälte måste ta sig an en farofylld resa för att, ja, inte är det för att besöka sin gammelmorfar i alla fall utan, naturligtvis, för att rädda världen. Jag fick plötsligt den där underliga känslan av déjà vu.

Som tur var utvecklar sig handlingen ganska rejält ju längre följet kommer på denna ödesdigra resa, men dessvärre blir den aldrig speciellt engagerande, utan oftast mest förvirrande. En röd tråd saknas, istället sträcks det ut en massa trådar åt alla möjliga olika håll som mer eller mindre bra knyts ihop i slutet, och det är uppenbart att speltillverkarna lägger in en massa meningslösheter som bara medför att handlingen står och trampar på samma ställe, möjligtvis tar ett par steg tillbaka, av den anledningen att de vill skapa ett stort spel som tar tid att klara av. Handlingen får lida på grund av spellängden.

Förblindas bara inte av den i överkant pessimistiska inledningen av recensionen, Tales of Symphonia må inte ha en handling av toppkvalitet, men det är det som bekant få spel som har och handlingen är enbart dålig jämfört med andra spel inom samma genre.

Det är ett klassiskt japanskt rollspel, vandrar man in i en fiende förflyttas man till en annan ruta där man, genom frenetiska svärdsattacker eller mäktiga magier, får visa vem det är som bestämmer. Och i och med detta kommer jag till en av spelets största fördelar: just striderna. Dessa kan, i likhet med handlingen, till en början verka något förvirrande. Jag minns själv att jag i de första striderna irriterade mig på att allt bara var en oreda. Magier kastades hit och dit, eld föll från himlen och is trängde sig upp ur marken, människor och monster sprang runt som galna höns, och det var omöjligt att hålla ordning på detta kaos som får Sveriges försvarsspel under de femton första minuterna av åttondelsfinalen mot Tyskland att verka hur ordnat som helst, och det är inte en liten prestation. Men ju mer jag spelade desto mer kom jag att uppskatta striderna, och nu ser jag inte längre på dem med samma ögon som jag inledningsvis gjorde. De är hetsiga och snabba. Ett ursinnigt knapptryckande från den stund att de inleds till den stund att de avslutas, det är vad som gäller, och inga väntetider på ens egen tur att attackera förekommer. Detta ser jag som en välkommen och skön omväxling efter rollspelens vanliga turbaserade och utdragna strider. Med tanke på hur många ondsinta människor som står i ens väg under spelets gång — för att inte tala om missformade monster och minst sagt psykade änglar — är det en himla tur att de är så underhållande att ta livet av. I ett äventyrsspel går ett mediokert stridssystem an förutsatt att resten är bra, i ett rollspel är det oftast totalt förödande.

Tales of Symphonia är ett väldigt enkelt spel. Bossarna är praktiskt taget oräkneliga och ibland något skräckinjagande till utseendet men — looks can be deceiving — de är vanligtvis ganska patetiska när de väl har sagt sina tuffa repliker och rysliga hot och sanningens ögonblick, själva striden, väl har påbörjats. Svårighetsgraden är dock jämn under hela spelet, vilket medför att det inte är speciellt mycket svårare i slutet än vad det är i början, vilket i sin tur medför att spelare kan finna inledningen, innan de har vant sig vid kontrollen, svår. Egentligen föredrar jag när inlärningskurvan är tydlig, och när svårighetsgraden höjs märkbart ju längre man kommer, men det är inget jag stör mig nämnvärt på.

Grafiken i spelet är Cell-shadad, det vill säga tecknad, och ni som har spelat The Wind Waker vet vad jag talar om. Trots att det inte är lika snyggt som just nämnda spel — vilket faktiskt säger mer om grafiken i det spelet än om grafiken i Tales of Symphonia — är det mycket vackert. Grafiken bidrar till den charmiga och lättsamma stämning som genomsyrar spelet.

I städer, grottor och skogar är kameravinkeln fast en bit ovanför ens huvud, men när man väl går ut i den stora världen blir antingen huvudpersonen en jätte eller allt annat krympt, och man styr kameran själv när man går över de vidsträckta fälten. Lika snygg som grafiken är i städerna och grottorna, lika ful är den när man går runt i världen. De gröna fälten — världen består till stor del av sådana — är förskräckligt odetaljerade och får en att tänka på hur Mario 64 såg ut när det kom som det första plattformsspelet i 3D. Det var fantastiskt snyggt då, men visst har utvecklingen gått miljontals steg framåt under de tio år som gått sedan den mustaschprydde rörmokaren skulle rädda sin första prinsessa i 3D. Med tanke på hur vacker grafiken är i överlag är detta dock ett klagomål man kan sätta inom parantes.

En annan något störande detalj är det häpnadsväckande höga antalet moralkakor som levereras till spelaren, och det känns då och då som om en åttioårig gumma skrivit replikerna samtidigt som hon egentligen riktade dem till sitt barnbarn.

Jag är sådan att jag brukar tröttna på ett spel om det är för långt, och just Tales of Symphonia tar otroligt många timmar — för mig är i alla fall fyrtio timmar mycket för ett spel — och den huvudsakliga anledningen till att inte en enda av dessa känns seg är variation. Variation är en viktig ingrediens i alla spel, men i ett spel som detta, i ett spel som tar fyrtio timmar att klara, är det en förutsättning för att man över huvudtaget ska orka ta sig till den där sista bossen som, rent metaforiskt, till en början befinner sig i andra änden av universum. Som tur var är färden dit underhållande hela tiden, och det beror framför allt på att det inte bara går ut på att hugga ihjäl allt som kommer i ens väg (även om det är mycket sådant också). I motsats till många andra av dagens spel kräver detta stundom tankeverksamhet. Klurigheterna är många och roliga — de liknar, ibland lite överdrivet mycket, de man stöter på i Zelda — och även om man klarar de flesta utan några större problem känns det skönt att man inte får allt man ska göra pekat ut och förklarat för sig som om utvecklarna förutsätter att alla spelare är ett gäng hjärndöda idioter som kräver att varje dörr de ska in i måste ha en klarröd pil över sig, något som är skrämmande vanligt.

Spelet har brister, grafiken när man vandrar runt i världen är ful, det är alldeles för många moralkakor, handlingen är klyschig och rörig, men när ett spel lyckas hålla ens intresse på topp i fyrtio timmar utan att man en sekund tröttnar på striderna eller på de många grottorna, att man till och med önskar att det varat längre, är det en väldigt imponerande bedrift. För alla som tycker om rollspel i allmänhet och japanska sådana i synnerhet är Tales of Symphonia ett måste.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *