The Longest Journey

15 september 2013

Tillverkare: Funcom

Jag börjar gilla norskerna. Först gav de mig Troll Hunter och nu det här. The Longest Journey är ett av de bästa äventyrspelen(peka-klicka variant) som någonsin gjorts. Det blev succe när det kom ut och förtjänar en plats på alla spelälskares hylla. Min kärlek till spelet gör det svårt att vara objektiv men jag ska försöka. Jag är också orolig att jag inte lyckas förmedla exakt hur episkt The Longest Journey är. Men jag ska försöka så dags att recencera lite EPIC Games.

Du spelar April Ryan som bor i futuristiska Vencie(Newport) i Amerika några hundra år i framtiden. April är en konststudent och bartender med gamla familjeproblem, nya killproblem, fina kompisar och drömmar om magiska parallellvärldar. Det vanliga.
Men skumma saker börjar hända och April måste ta saker i sina egna händer, få svar på frågorna och ge sig ut på sin längsta resa någonsin om hon ska kunna rädda de båda världarna och uppväga balansen(med en asrolig fågel).

Jag kommer koncentrera mycket på April Ryan för hon är i stort sett poängen med spelet, för om hon inte var intressant och om jag inte sympatiserade henne skulle allt varit förgäves. Sådan tur är är hon en av de bästa karaktärerna jag någonsin spelat i ett rpg. Hennes dialog är bland den bästa dialogen jag någonsin hört utfört av en skådespelare som är en mästare på sitt jobb. Hon är smart, rolig, sakrastisk, modig, hon är allt som en riktig hjälte ska vara samtaidigt som hon bara är den den vanliga tjejen som är lätt att relatera till.

Manusförfattare Ragnar Tørnquists dialog och karaktärer är på hög nivå bland de bästa fantasyberättelser som gjorts(jag skrattade högt många gånger). Det märks att de vet att de jobbar med klassika fantasybegrepp och lyckas använda det till sin fördel och ger de tillräckligt med variation för att jag ska köpa det.
Om någon situation är absurd är April den första att säga det. Istället för en gammal trollkarl med långt skägg har du en medelålders spanjor som gillar svartvita filmer. Om du gillar nördiga referenser till filmer och böcker och spel så finns det att ta för sig.

Man spenderar lika mycket tid i Stark(vår värld) som i Arcadia(fantasyvärld) och båda äv väldigt skickligt uppbyggda med många detaljer. Aprils värld är nog en av de mer realistiska framtidsdystopier jag sett. Det finns massa science fiction budskap här krig ekeonomi, religon, inviduell frihet, kretivitet och teknologi. Aracdia är raka motsatsen: En värld full av äventyr, mystiska varelser, magi, allt som god eskapism ska vara.

Början av spelet är en aning långsam(dialogen här är lite för mycket info-dump) men mycket viktigt för det fick att bry mig om alla karaktärerna till och med de minsta(vilket jag gjorde hela vägen). Några av de obskyra pusslen i början av spelet retade gallan av mig men det blir bättre ju längre man spelar.

Karaktärsdesignen är nog min minsta favoritdel av spelet men spelet är ju från 1999 och varje karaktär är ju inviduell. Miljöerna däremot är som att gå genom en målning, så vackert. Musiken är den sortens musik som direkt för mig tillbaka in i spelets värld så fort jag hör den. Och allt gick bara att ladda ner på någon sekund.

The Longest Journey visar att ett bra spel ska i första hand ha bra karaktärer och bra berättelser. Det är minsann en resa som är rolig, spännande, mystisk, läsikig med en karaktär som verkligen växer genom berättelsen. Jag kände mig rätt sorgsen när jag spelat klart, att bli tvungen att lämna den här världen och de här karaktärerna. Det är ett sådant där rpg som du måste spela. Epilogen knyter inte ihop allt, många trådar lämnas hängande, så jag törsta efter mer. Uppföljare Dreamfall, här kommer jag!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *