Undying

28 oktober 2004

Tillverkare: EALA

Grävde lite i min samling av relativt gamla spel som aldrig riktigt fick det upplyft dom förtjänade och fann en riktig klassiker.
För att fatta det kort är Undying ett skräck-inspirerat FPS (first-person shooter) som använder sig av en modifierad Unreal Tournament-motor för att föra spelaren in i en skrämmande och väldigt välskapad värld.

Spelstilen är den gamla traditionella, snabba fiender, starka vapen och en enorm värld att utforska i jakten på sanningen, dock är berättelsen bakom spelet helt totalt överlägsen.
Spelet har som vanligt en del pussel, men det är sällan svårare än att hitta rätt spak att manövrera, rätt person att tala med eller besegra rätt monster för att på så sätt komma vidare.
Spelets svårighet ligger sällan i att man kör fast sig på en bana utan oftare att liven är ohälsosamt låga efter att man glömt att spara på ett tag, dock är detta inget negativt då det finns bra mycket dummare spel.

Grafiken är väldigt bra, kanske åldrad med dagens tekniker, men faktiskt fortfarande i väldigt bra skick, omgivningarna är magiska och ytterst stämningshöjande och karaktärernas rörelser är väldigt bra.
Inbyggda sekvenser, konversationer och effekter i spelet hjälper till att föra historien framåt och gör att man aldrig missar något viktigt för förståelsen av spelet.

Monstren är enligt mig otroligt bra gjorda, detta är ett spel att spela på natten, stämningen är ytterst spöklik och näst intill sinnessjukt skrämmande i vissa speciella ögonblick.
Det finns totalt nästan 30 olika monster och 7 bossar att besegra i spelet och varje monster har dessutom, i sann Finish him”-anda, olika små sätt att ta livet av dig på, när dina hp når noll.

Arsenalen du har att besegra dessa styggelser med är underbar, allt från din trogna revolver (spelet utspelar sig på 1920-talet) till mitt favoritvapen: den keltiska lien.
Till råga på allt har vår hjälte även en drös med onda magier att både skada fiender med och hjälpa dig själv att överleva andra tester och prövningar med.
Det underbaraste är nog ändå den “Invoke”-magin som gör att man i sann necromancer-anda kan animera de dräpta fienderna för att slåss vid sin sida, helt underbart.

Spelets grundstory, vilken man fint blir indoktrinerad i tidigt i spelet, är att vår hjälte, Patrick Galloway, en kärv irländare som överlevde första världskriget med nöd och näppe då hans specialiststyrka blev överfallna av galna hedningar har fått ett brev från sin gamla kapten, Jeremiah.
Fast besluten om att hjälpa sin vän beger sig Patrick tillbaka till det sköna Irland efter att han flackat runt i världen som en ockult utredare. Med sig på sin resa har han en magisk sten som han tog från hedningarnas ledare, sin revolver och en förmåga att se det fördolda.
Väl framme finner han sin väns hus i förfall och sin vän i föga bättre skick. Ffast besluten om att hjälpa sin döende vän beger sig Patrick ut för att finna sanningen bakom sin väns förbannelse …

Jag älskar det här spelet, hade Clive Barker fått göra en film på det här temat istället för de mediokra Hellraiser-filmerna hade han varit en större man än John Carpenter, dock blev så inte fallet.
Spelet är en fantastisk symbios av gamla sägner, kuthulu-mythoset, “Indiana Jones goes occult” och skräck!
Underbara kontroller och omgivningar leder till att det här spelet kanske är det bästa spel jag någosin haft äran att inhandla (om man bortser från “Vi dyker med Hans Hass”).
Betyget blir en stark 5:a, vem fan bryr sig om Half-Life 2 eller Doom 3 när sådana här underbara spel existerar, tacka vet jag det kärva 1920-talet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *