Valkyria Chronicles

14 december 2008

Tillverkare: Sega

”Spelen var bättre förr” är en fras som hörs väldigt ofta. Jag har själv varit en frisk användare av den, ska erkännas. Men i och med Valkyria Chronicles får jag sluta använda den helt, tror jag. För mig är det här beviset på att nya spel kan vara bra. Riktigt bra. Men en sak ska nämnas såhär i början, så att ingen blir besviken på slutet: det här en titel exklusivt tillverkad för PlayStation 3. Men om du råkar ha den stora svarta fingeravtrycksmagneten i din ägo samt något intresse av strategispel så bör Valkyria Chronicles testas. Snarast.

Men gör det inte för storyns skull. Den fungerar bra, men kommer absolut inte med något nytt och kan i vissa fall vara proppfylld av klichéaktiga dialoger och händelseförlopp. Men så fort man accepterar att den är lite naiv och allmänt ljus så rullar det på fint. Om jag vill ha en bra story läser jag böcker eller ser på film. Valkyria Chronicles bjuder på vad jag förväntar mig av ett krigsspel, ungefär. Det handlar om ett litet neutralt land, i ett alternativt Europa på 1930-talet. Det är inte något så episkt som ett alternativt andra världskrig, utan fokus ligger på landet Gallia som invaderas av det som torde vara Sovjetunionen i vår värld. Allting är en liten avkrok i ett mycket större krig.

Du får följa Welkin, en universitetsstudent som blir inkallad till milisen, och truppen han har befäl över. Varför en tjugo-någonting-åring blir befälhavare får faktiskt en helt hyfsad förklaring, men den ska jag inte gå närmre inpå. En viss kärna av människor vandrar genom hela handlingen, de mest framträdande personerna i truppen och några andra individer runtomkring, alla med sin lilla historia att berätta. Även om handlingen i stort inte är så mycket att hurra över, så är porträtten av de här människorna tillräckligt engagerande för att jag ska bry mig lite om dem. Ibland vill jag ta mig vidare i storyn för att jag helt enkelt vill veta vad som händer sen. Och jag måste dela ut lite bonuspoäng för bra, om än lite kort, behandling av seriösa ämnen.

Men nu är det dags att gå över till det som gör Valkyria Chronicles till ett sådant underbart spel: krigssystemet och allt som hör där till. Först och främst så är det här en genrekombination som heter duga. Turordningsbaserat pseudorealtidsstrategi, med third-person shooterelement. Det låter garanterat krångligare än vad det är (och jag har inte ens börjat med vapenuppgraderingar, klassernas erfarenhetssystem och de olika personlighetsdragen). Jag ska försöka förklara så gott jag kan, från början:

Det finns fem olika klasser, plus Welkin i sin tank (som i regel alltid är med). Scout, shocktrooper, lancer, engineer och sniper. Alla utom lancer förklarar nog sig själva: det här är din anti-tankenhet. Skillnaden mellan dessa är främst vilka vapen (eller verktyg) de bär och hur långt de kan springa under sin tur. Innan du ger dig ut på slagfältet får du välja hur många av varje enhet du vill ha med dig. Antalet personer du har kontroll över varierar mellan två och elva (eller ja, du kan ju ha kontroll över en om alla andra dör, men då har du gjort något allvarligt fel någonstans). När du väl har tryckt på ”Deploy” så kommer en översiktskarta över slagfältet upp, där du får komplett information om terrängen men du ser bara de fiender som ligger i dina truppers synfält.

CP styr spelet, även känt som Command Points. Du får ett visst antal Command Points vid starten av varje tur, beroende på vilka enheter du har valt (alla ”storykaraktärer” ger i regel ett CP extra). Att använda Welkins tank kostar två poäng, att använda en vanlig enhet kostar ett poäng. Du kan även använda dem för att ge ”orders”, som har olika effekter. Man kan höja någons pricksäkerhet eller begära artilleristöd, till exempel.

Du väljer Alicia, den mest framträdande karaktären efter Welkin, och den enhet du förmodligen kommer använda mest av alla, så fort du har listat ut att scoutklassen är bäst. Nu växlar det från översiktsvy till tredjepersonsperspektiv (detta görs på ett riktigt läckert sätt också, ska tilläggas). Nu är det realtidsstrategi i den mån att fienderna kommer att försöka sätta kulor i Alicia om du springer innanför deras räckvidd. Så det är bara att lägga på en rem och försöka undvika kulregnen. Men det är fortfarande turordningsbaserat i den mån att ingen skjuter på dina andra enheter och så fort du väljer att använda ett vapen så pausas spelet och du har all tid i världen på dig att sikta (på huvuden). För varje tur kan du springa en viss längd, samt utföra en handling (använda gevär, kasta granat eller plåstra om såren är det som gäller för Alicia). Du väljer givetvis själv när du vill avsluta turen. Varje enhet kan användas om och om igen, så länge Command Points finns kvar, men för varje gång så tröttas enheten ut lite. Efter tre-fyra gånger kan enheten ta ungefär fem steg, vilket är rätt värdelöst. För att inte tala om den begränsade ammunitionen som gäller för vissa vapen.

Uppdragen vinner man i regel genom att ta över fiendens bas, även om det finns en hel del variationer på det här. Förlorar gör man i regel om Welkin dör, om fienden tar din bas eller om alla reserver dör (din trupp består av tjugo personer totalt). Efter varje avklarat uppdrag får man en bestämd summa erfarenhetspoäng och en summa pengar. Dessa ökas avsevärt beroende på rangen man får (som främst baseras på antalet turer man klarar uppdraget på). Erfarenhetspoängen spenderar du på att antingen göra en klass bättre eller på nya ”orders”. Pengarna går främst till vapenutveckling och tankpåbyggnader. Men du kan även betala en viss journalist för reportage om din trupp, vilket starkt rekommenderas. Dessa reportage ger nämligen fristående uppdrag som inte bara ger värdefulla erfarenhetspoäng och pengar, utan skiljer sig från huvuduppdragen i den mån att de är mer specifika (döda alla fiender innan de ser dig, till exempel).

Det här systemet fungerar riktigt bra och bjuder på att fräscht spelsätt. Och det är fruktansvärt simpelt när man väl kommer in i det, vilket inte alls tar någon tid. Att sedan lära sig alla små finurligheter och slipa sin användning av enheternas potential tar lite längre tid. Det gäller till exempel att alltid kunna nå ett par sandsäckar att gömma sig bakom innan din enhet inte kan springa mer. Inga sandsäckar resulterar ofta i några extra hål i kroppen. Det är inte så önskvärt, för om du inte hinner snabbt fram till en fallen kamrat så försvinner han eller hon ur spelet.

Varför spelar det så stor roll om någon dör? I ungefär alla andra strategispel jag kan komma på saknar varje enskild enhet personlighet. Så fungerar det inte i Valkyria Chronicles. Det finns en barack med rekryter, cirka femtio stycken sammanlagt, som du sätter ihop din trupp med. Rekryterna är individer, med namn och historia och röst. De har ett antal personlighetsdrag som man hela tiden måste ta hänsyn till, om en optimal trupp är ditt mål. Vissa har pollenallergi, andra hatar sand. Några har dålig rygg, andra är födda ledare och fungerar bäst med folk omkring sig. Det finns ensamvargar och det finns kvinnotjusare och någon homosexuell. Sen arbetar de bäst med vissa personer i sin närhet.

När klasserna sedan avancerar uppåt får de ibland nya ”potentials”, som det kallas. Ett exempel på detta kan vara ”extra shot” som några i sniperklassen får. Något som kan betyda bra mycket, eftersom de bara har tre skott till att börja med. I det här fallet så är det en viss procentuell chans att det inträffar. Andra saker sker under speciella förhållanden (som att de med dålig rygg alltid lider när de hukar sig). Och vad jag vill komma till är att du fäster dig vid vissa individer. Så när någon blir nerskjuten kommer du ta omvägar för att rädda den här personen (eller vara lite mer inlevelselös och ladda från en tidigare punkt). Jag spelade med samma personer ungefär hela tiden, inte för att de nödvändigtvis var de med bäst fördelar, utan för att jag lärde mig att spela med dem.

En annan sak som gör att Valkyria Chronicles står ut ur mängden är grafiken. När andra spel med vapen och människor i försöker göra det så realistiskt och blodigt som möjligt är det pastellfärger och total blodlöshet som gäller här. Spelet framstår som väldigt snällt. Och det intrycket förstärks när en kulsprutesalva följs av gul/orange text som skriker ”RATTA RATTA”, eller en granatexplosion som låter ”BLAM”. Stilen är överhuvudtaget väldigt animeaktig. Det är svårt att missa att spelet kommer från Japan, om vi säger så. Filmsekvenserna, som kommer rätt tätt inpå varandra, är mer som en animefilm än något annat. Jag tycker att det är väldigt charmigt och jag hoppas att det inte ska skrämma iväg andra som inte är vana vid utseendet.

Bortsett från att storyn inte är av toppkvalité så finns det en annan sak jag måste klaga på. Fienderna gör, från början till slut, ibland riktigt, riktigt korkade drag. De åker fram tio meter med en tank, för att sedan backa tillbaka till ursprungspositionen och där avsluta turen. Vad i? De skulle kunna agera lite mer strategiskt. Men samtidigt så kan du få se din kära trupp bli nermejad av krypskyttar om så bara ett hårstrå är synligt. Ibland känns AIn väldigt ojämn, helt enkelt. Det skulle även vara roligt om deras positioner ändrades vid omstart, men det är något jag kan ha överseende med.

Men det är bara småsaker, egentligen. För det är utmanande som det är. Vissa uppdrag kräver ordentlig hjärnaktivitet, eftersom ett misstag kan leda till döden. Men att bara klara av ett uppdrag behöver inte vara nog. Det är garanterat inte nog för mig, i alla fall. När huvudstoryn är avklarad får du börja om från början, med allt du samlat på dig i behåll. Nu börjar den riktiga utmaningen. Att få ett A på varenda uppdrag. Försöka få alla medaljer (den här kräver seriös tid). För att spela om Valkyria Chronicles känns givet, eftersom spelet bjuder på nya utmaningar (en extra svårighetsgrad till skirmishslag, till exempel) men också för att göra egna utmaningar. Kan man klara av spelet med bara två enheter? Med bara scouts? Utan att använda Welkins tank? Och så vidare. Det är tillräckligt roligt för att testa. Om inte annat kanske man vill byta språk och köra igenom den dubbade versionen (eller den japanska, om man inte började med den som jag gjorde).

För mig tog det ungefär 25 timmar att klara av huvudstoryn, alla fristående reportage, och några av skirmishslagen (det här är förövrigt uppdrag man kan återvända till hur många gånger som helst om man känner för att öva eller samla ihop lite erfarenhetspoäng och pengar). Jag tycker att det är en rätt lagom längd, till att börja med. Men det finns som sagt mycket mer att göra efter det.

Nu har jag sagt mitt. Valkyria Chronicles är ett av de roligaste och mest givande spelen jag någonsin har satt mig framför. Nya spel kan också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *