Zelda the Windwaker

3 september 2004

Tillverkare: Nintendo

Först när jag såg detta spelet så tänkte jag: “Nä, aldrig att jag sätter mig ner och spelar ett så här barnsligt Zelda-spel.” Spelet såg lika färgglatt ut som clownen McDonald’s, menyn med alla ens vapen och föremål var späckad med mysiga detaljer och en gullig, liten och rörlig markör. Link själv var det fjantigaste och mest barnalika något Zelda-spel bjudit på. Och för att nu inte tala om fienderna! Stora, ludna och gulliga monster som skulle få vilken elaking som helst att känna sig som en skyldig nallebjörnsmördare. Kort sagt, folk som är mer estetiskt lagda åt det svartvita hållet skulle känna sig vilsna i en sån här värld så lik vilket Super Mario Bros-spel som helst. Vart har Zeldakänslan tagit vägen?

Troligen skulle min insyn i spelet slutat vid detta stadiet, om det inte vore för att jag var strandsatt i en kompis lägenhet, långt ifrån min egen trygga håla, och var tämligen onykter. Det ena ledde till det andra och vips så satt jag där, för första gången i mitt liv med en gamecubekontroll mellan händerna. Zelda-spelet startade.

Det kändes precis som att jag höll på att sälja min själ till någon god varelse någonstans där uppe i Himlen. Men i själva verket sålde jag nog bara min själ till Ganon. För där satt jag fast, timme efter timme tills mina kompisar tillslut fick hota mig med utegångsförbud ifall jag inte genast sparade och stängde av så de kunde sova. De hade vunnit slaget men inte kriget. Nästa morgon satt jag där igen, nykter, tidigare än någon hade hunnit stiga upp och svära över all huvudvärk som elakt lurade i skuggorna i bakhuvudet. Hur som helst, det jag försöker förklara är den illusion som till att börja med lurade mig helt och hållet att förkasta detta spel. Inledningen till spelet var det första som förtrollade mig, en berättelse om en legend som för länge sen räddat världen undan från ondskan. Men ondskan var åter tillbaka, bara det att nu kom aldrig legendens hjälte till dess försvar, så hur skall världen överleva? Jaja, låter ganska kliché men nu snackar vi Zelda okej! Det var ju alltså inte som Link man spelade, det var ju bara en pojke med det coola namnet Inc som man istället fick vara, något som fick mig att ångra lite svordomar över att de hade förmesigat Link. Det börjar med att man får reda på att det är ens födelsedag och enligt traditionen får man vid denna mogna ålder bära en grön dräkt, likadan som den dräkt som bars av pojken i legenden. Vad ingen planerat är att huvudrollens lillasyster kidnappas på grund av ett misstag, denna annars så underbara födelsedag, så vad kan man göra mer än att modigt axla ansvaret att bege sig ut i världen för att rädda henne?

Trots att spelet var sötare än något av de tidigare spelen så kan jag inte förneka att det trots allt fanns en oslagbar nostalgikänsla i spelet. Att allt såg så trevligt ut glömde man bort lika fort som man fick sitt första svärd att svinga. För bortsett från att spelet var lite mer barnvänligt så bjöd det trots allt på allt vad man förväntar sig i ett Zelda-spel plus lite till, för möjligheterna i Zelda har ökat enormt sen de slog in på 3D-världens bana. För att bara nämna en sak så kände man sig mer som en krigare nu än man gjort i de andra spelen, detta på grund av alla de möjliga svärdskombinationer man kan göra. Och inget kändes för lika de andra utgåvorna, alla nya saker man hittar i spelet har i stort sett nya användningsområden. Om spelglädjen kan man säga att den låg i topp. Otroligt svårt att slita sig från spelet och man hade heller aldrig riktigt tråkigt för det kom alltid till nya möjligheter. Lika bra var det med musiken, som både bjöd på förnyade klassiker och helt ny trollbindande bakgrundsmusik som man egentligen inte minns men som man ändå sitter och nynnar till när man är djupt inne i spelet. Grafiken var väl okej för sin del men jag vill ge den sitt minus för att vara för färgglatt och barnvänligt. Ett annat minus var kartorna som jag hade problem med i början, men efter ett tag kände man sig faktiskt mer införstådd med dem. Så slutmässigt, ett tillräckligt bra spel för alla Zelda-fanatiker men även så pass enkelt och mysigt så det också tilltalar nya och yngre spelare.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *